Här ligger jag...
I vanliga fall.
Den här helgen har dock inte infallit sig i vardagslunket utan mer varit "vardagslyx" under helgdagar. Det känns verkligen i hela hjärtat att jag har varit uppe i norr och laddat batterierna. Jäklar vad jag saknar mina kärlekar till familjemedlemmar och jag har också lärt mig vad avståndet gör för känslorna: mycket. Det ligger till människans natur att göra genvägar och sålla bland vardagens alla tusentals intryck, känslor och människor, så det är inte så underligt att när man gör vardag till lyxdag så blir det uppenbart vad man verkligen får energi av och vilka man får energi av.
I föregående mening så går det utan större motstånd att byta ut "man" mot "jag".
Eftersom jag har gjort min familj och dess unika individers dagar till lyxdagar, med kvalitet, så har jag också gjort dem till människor som jag inte tar förgivet. Dem finns självklart där för mig och jag finns självklart där för dem. Men det är inget givet och det är nästintill aldrig jag med irritation skiljs ifrån dem. Dem är självklara i mitt hjärta, men dem är inte självklara i min vardag.
Jag vill nog bara slå ett slag för avstånd i måttlig mängd, för det gör oss vanemänniskor till individer med stora hjärtan och mycket tacksamhet.
Åjajäklar vad jag är tacksam.
Jag uppskattar fanimej allt. Jag uppskattar nästintill alla gliringar och hårt ironiska skämt. Det är inte självklart, men det blir det.
Bildpaus och andingspåminnelse:
Ser Du hur jäkla lik jag är min far? (Jag förstår nu varför jag inte kan vara normalt leende på ett kort; det sitter i generna)
Ibland så brukar jag påminna min bror om hur bra det är att han finns eftersom han (förutom är den största kärleken någonsin) väger upp galenskapen i övriga familjemedlemmars leverne. Han behöver nog inte bli påmind av mig i mina reflekterande stunder; eftersom han blir påmind dagligen. Men det känns jävligt skönt att ha en normal människa i sitt släkte, det tänder ett ljus av hopp... För att fortsätta med kärleksösandet som har överfyllt mitt hjärta under helgen: "Hoppet är det sista som överger människan" Kärleken till min bror är större än allt, det kommer vara den sista puffen som överger mig när jag sitter på ålderdomshemmet och är förjävla nöjd med vad jag åstakommit.
....Uj....ujuj...
Det är så mycket känslor just nu. Jag måste ta en paus och leta efter mitt pass.
Inte för att längden på pausen kändes av, men det har nu varit en paus och den var inte lång. Jag har tydligen stenkoll på vart jag lägger mitt pass.
Och passet, varför behöver jag det? Jo, för att jag ska ut på äventyr, jag har blivit bjuden(enligt alla födelsedagars rätt till överraskningar) på ett äventyr av en förebild. Uppdateringar om nästkommande äventyr är inte långt borta, det händer nämligen på onsdag, dagen till ära.
Och så lite bilder för att normalisera kärleksösandet.
Jag har hittat det såkallade paradiet. Det är bara att fråga och därefter hänga med om Du är nyfiken.
