.leende.guldbrunaögon

Under torsdagen så tog jag examen från Ikeas ledarskapsutbildning numero uno. Extra tydligt blev det att det snart är dags att dra flyttlasset söderut, under bilresan hem från Uppsala i natt. Det kom över mig att det verkligen är ett avslut vi gör. Den känslan satte sig rakt in i hjärta och mage vilket har lett till en ny insikt; jag avskyr att säga hejdå. Avskyr.

Och det har gjort mig till en skitdålig människa på att göra det.

Nog om det.
Jag har haft en konstig dag idag. Gick och la mig tidigt i morse eftersom jag verkligen inte kunde sova efter helhetsintrycket och leveransen av hörbara, förhoppningsvis, intresseväckare under gårdagen. Så jag gick och la mig utan att helt och hållet ta av gårdagens utstyrsel med tron på en lagom sovmorgon. Så  blev inte fallet, vid arla morgonstund så startade golvet att vibrera och ett högt och genomträngande ljud trängde enda in i hornhinnan; ljudet av borrmaskin i samma lägenhet. Sur som den mest bittra damen genom tiderna så vinglade jag upp med håret åt alla håll, gårdagens smink och med den suraste minnen som går att hitta. Stövlar ut utan stövlar i vår hall och ser en angenäm karl, dock krypande okänd.... Med en galet stor borr och ett nästan galnare leende. Tågar mot mitt mål , toaletten, på vägen förbi borrmannen så säger han: "-Good morgning sunshine!" Muttrar som svar och känner mig verkligen som århundrades bittraste människa.... Den som väcker den björn som sover...

Slaget i ansiktet kommer när Fröken L några minuter senare går upp och säger: "-Vad fint Du borrar!" Och svaret blir ett hjärtligt skratt. Därefter så samlade jag mig, åt ost och klädde mig i något läckert. Samlade mig helt enkelt.

Packat.
Packat.
Packat.
Hur är det möjligt att ha så mycket kläder och saker i ett påpass litet utrymme? Fullständigt möjligt iallafall.

Sen åkte jag och kramade kollegan E. E som fyllt hjärtat i massiva inslag.
Nu är jag bara trött utan att kunna sova.
...och speciellt rolig känner jag mig inte heller.