Det var idag jag skulle sova länge
Det gick så där, även fast halv nio räknas som länge i vissa ögon så gör det inte riktigt det för mig, jag har nämligen märkt när det här huset talar till mig att det är bra väder.
Bakgrundsfakta:
Jag bor i ett hus på en höjd, som om inte det vore nog så ligger lägenheten allra längst upp i detta hus, vilket innebär att tittar jag ner från balkongen så skulle jag ha mått illa om jag vore höjdrädd. Nu är jag inte höjdrädd så därför blir känslan bara "-Tappa inte telefonen eller datorn, då slår jag ihjäl Dig!".
Nuläget:
Sitter på en vit plaststol med de rosalila leopardmönstrade byxorna och det neongula linnet med några ostmackor som sällskap och vilar fötterna mot räcket. Utsikten åt ena hållet gör att livet inte känns allt för tråkigt. Utsikten åt andra hållet är inte så illa den heller, har bara inte dokumenterat den.
Det talande huset:
Jag har märkt det någon morgon förut men inte riktigt kopplat det till vädret. Det knakar nämligen enormt mycket i väggarna mot solen när det är varmt, så mycket att skönhetssömnen uteblir. Eller så tyckte kroppen att det var tillräckligt att sova 9 timmar, isåfall så är jag i fas.
Den närmaste framtiden:
Ska kolla om de närliggande frisörerna har en ledig akuttid för billig penning. Så här kan jag inte se ut. Trimmern står inne på ett bord och tittar på mig med föraktfulla trimmerögon.
Jag tar med mig kameran och lämnar förståndet hemma, den desperata delen av mig kommer att gå in hos herrfrisörer om det så behövs. Kort som kort, inte kan det skilja så mycket på kvinnligt och manligt hår.