Jag har gjort det.
Det; som i att ha flyttat, att inte ha gått varje dag till jobbet, att ha lagat matlådor utan att hitta kastruller eller stekpannor (det krävdes ett samtal till min kära frånvarande nya sambo för att hitta ett helt nytt skåp i köket. Glasögon, jag? Det har jag redan...), härjat bland kärlekar och nya arbetskamrater, ätit grisfett (gelé you know...), trimmat håret....
Ja, vad händer där egentligen, jag skulle trimma håret som sagt, med min godtrogna och billiga trimmer från c**** ohl***n. Företaget förtjänar nästan en smutskastning... Men eftersom jag inte äger någon smuts så har jag inte något att kasta. Får kasta tomater på någon annan inom snar framtid istället.
Hursomhelst. Jag tog i och satte läget på 6 millimeter. Det ÄR kort. Jag ville ha skillnad från förut och tänkte: "-Det här kommer att bli skitsnyggt!" Det hade det säkert blivit om inte trimmern valde att avsluta medan den var på topp... Det märks att mitt mantra har smittat av sig.
Jag kände mig lätt besviken på att jag inte fick klippa allt, tills jag såg mig själv i spegeln med bra ljus. Besvikelsen övergick till en desperat kvinna som sprang in till garderoben för att sätta på sig något anständigt så att grannarna kunde få sig en första och förmodligen lagomt skrämmande uppfattning om den nya grannen. Jag samlade mig när jag stod vid ytterdörren i mina nya snyggbyxor och tittade på klockan. Strax efter kl.22. Ingen normalt funtad människa skulle göra det första mötet med grannarna såpass sent en vardagskväll, inte ens jag. Så jag har nu insett mitt läge och stannat vid tanken att morgondagen och resterande pengar i börsen kommer att gå till att antingen hitta en frisör eller en ny trimmer. För dem stackars satar till hjärtan jag känner "här nere" äger varken trimmer eller frisörsegenskaper med tillhörande sax och ledig dag.
I morgon. Det kommer att bli en spännande dag. Antingen kommer jag att känna mig anständig igen eller så kommer jag att komma till jobbet på torsdag med en 3 centimeter bred och ett halvt huvud lång orak rand på sidan av huvudet.
Spänningen är olidlig.
Förutom det så är det kanon. Jag lovade mor att ha det tråkigt med mig själv, för att hitta tid för reflektion och andas på ett härligt sätt, men med sånna här äventyr på egen hand, ödslig lägenhet och efter en lång dag på jobbet, så tror jag att jag aldrig kommer att lyckas att ha tråkigt med mig själv.
Det här kommer att bli dyrt. Jag känner det på mig. Men vad gör man inte. I värsta fall så tar jag saxen. Det blir säkert värre, men då kommer den 3 centimter breda randen inte känna sig så ensam och utsatt längre iallafall.
Jag tänkte lägga ut en bild på misslyckandet men fegade ur. Så jag väljer att lägga ut en bild på en feg jäkel istället. Nu ska jag bara hitta en lagomt somrig mössa.
