.leende.guldbrunaögon

Pärs och paranthet har ramat in min dag likt ett svartvitt foto från en smartphone-app tillhörande en liten nybliven tonåring som tycker att tugga tuggummi är det tuffaste som finns.

Men jag klarade det. Med bravur. Har funnit krafter i mitt (v)arma hjärta som jag nästan trodde att jag hade tappat bort. Men med tanke på att hjärtat är lika stort som en knuten näve (?) så är det inte så svårt, egentligen, att leta upp borttappade saker i den tickande livsmaskinen.

Jag startade dagen med att inte gå längs med den hårt trafikerade vägen, utan la till några minuter extra på min väg till jobbet för att bringa lite liv i mitt sinne. Resultat;

I lätt frustration startade jag min väg tillbaka till staden med vad jag trodde enbart några minuter kvar på mobilbatteriet för att lyssna på motiverande musik. Precis när bob hund började att sjunga "-faaaaannn..tastiskt!" så lurar en skön böna förbi mig på cykel med ett fyndigt leende. Jag var inte sen med att bjuda in mig på pakethållarhäng. Svoooosch sa det och jag var 14 år igen, hade nyss varit på tonårsbus och fick skjuts av min bästis hem till mor och far. Det var härligt att filura där bak på cykeln med andra ord. Och vilken böna sen! C, om Du läser detta, så önskar jag Dig en god natts sömn med tillhörande drömmar om värme, bus och härlig galenskap!

Tillbaka till hyddan så värmde jag öra och hjärta med samtal till min far för att boka om vår dejt. Det var tydligen svårt att synkronisera våra scheman. Men desto hjärtligare när vi väl ses. Nästa vecka med andra ord. Jag hoppas bara inte att världen går under på lördag. Hoppas hoppas.