.leende.guldbrunaögon

.Jag skulle ju lägga mig tidigt idag var det tänkt, men det är väl bara att se sig i stjärta för att lyckas med det.
Alldeles för mycket godis under alldeles för lång tid har gjort mig skakis och troende.

Torsdagsmyset med mor blev en topp-tio. Om jag får en tia så lägger jag upp bilder på någon av torsdagens galenheter när jag har fått tag på de färgsprakande godingarna.

Torsdag blev till fredag som startade på ett välkänt fik med en choklasmums och en moder. Därefter arbetssvett, toppade det med en hel del danssvett framåt mörkertimmarna med ytterligare en het (och förjäkla smart) böna.

Idag är det fortfarande lördag. Dagen har varit långt och galet rolig, det är pinsamt att säga att jag haft dagens roliga på jobbet. Jag skulle kunna bjuda på en ståupp-kväll med nyspunna skämt från och med allt från främlingar till kändisar.

Det är kanske precis vad jag borde göra, bjuda hem en bunt oförstörda människor till en helkväll i mitt bo med lite snacks och vin blandat med fräckisar och "roliga historier". Thats a mission. Stackars inbjudna kärlekar.

Från det till något helt annat, något viktigt att veta, minst lika viktigt att veta som att en blixt kan slå nerifrån&upp;
Synonymer till tok:
stolle, galning, dåre, fåne, dumbom, idiot, narr, fjant, tönt, hönshjärna, virrpanna, ärkenöt, klantskalle, tossing, tosing, dårfink, tokstolle, tokfrans; skämtare, upptågsmakare , clown, lustigkurre.

Sov sött (sött i två bemärkelser denna afton)

Tre helsköna dagar, glömde bort i min iver över min otroligt tillfredsställande budget igår, att säga att jag sprang på en orm, igen. Det är ju aldrig försent att göra en u-sväng. Så jag får väl se till att sadla om till Ormsamlare. Om det ens finns på världskartan att jobba som en sådan, hur som så har jag tänkt på det där. Såklart. Att snart borde jag inte vara så ormvettskrämd längre, eftersom jag tittsomtätt stöter på orm överallt och inget händer. Jag borde lära mig snart att dem inte är så farliga som jag tror. Eller jo, det är dem ju, men att jag alltid hinner se dem i tid och skutta undan. Denna gången så var den livslevande, låg blixtstilla och följde mina steg med huvudet. Jag var helt säker på att jag skulle få amputera benet en bra bit efter vårt möte. Man vet ju aldrig om den med raketfart sätter efter en, eller om den hakar på något utav ens klädesplagg och följer med en bit "baraföratt" innan den väljer att bita.

Ikväll så är det kärlek på hög nivå med hjärtevännerna C, M och H. DET ska blir fantastiskt.

Och imorrn.
Imorrn så ska jag få träffa den förträffliga modern.

I know, I know, jag har det alldeles för bra.

Dagens guldkorn:
Jag.
Eftersom jag lyckades med den stora bedriften att inspirera mig själv idag.
Tack och varsågod.

Förbereder mig inför mötet med V imorgon.

Med det menas att jag sitter och sammanfattar word-dokument till excel-dokument. Att jag sitter och funderar över en framtid inom kort samt en framtid som känns väldigt väldigt långt bort.

Nog om det,
eller inte, har lyckats sammanställa min livs första fungerande (förhoppningsvis) budget, varpå jag har gått och blivit så jävla nöjd, så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag måste göra något väldigt osunt väldigt snart så jag jämnar ut denna extrema produktivitet i framtidens positiva famntag.
Jag lovar att göra det imorgon, det med basta.

Utöver det så har jag haft på mig min pyjamas hela jäkla dagen idag, nästan; bortsett från 1timme då jag befann mig utomhus. Är ganska nöjd över det också om jag måste erkänna.

Ja, mer än så känns onödigt att dela med mig av. Mindre skulle också kännas helt okej, men vad gör man inte för lite egomassage.

Sov gott!

Men, nej, det gick inte.

Jag som bara vill sitta inomhus och äta choklad, helaa min lediga dag. Men eftersom det varken finns bra luftinsläpp i lägenheten eller några större vindar, så känns hela den uppgiften som något mindre önskat. Fast det var otroligt efterlängtat, istället så ska jag dra förbi någon hårsalong och höra efter om dem kan fixa mitt hår, nu har det gått för lång tid sen jag senast var galen, inte för att nuvarande idé känns speciellt galen, bara lite udda; jag vill ha hockeyfrilla. För att kunna göra denna skapelse så är det av stor vikt att mitt hår har vuxit tillräckligt långt för att kunna göra en hårförlängning. För här ska det inte mesas på med en "typ hockyfrilla", här ska det bli en rejäl en, där det inte råder några tvivel om vad det är för något.

Har även en stor lust att införskaffa mig ett par röda, runda glasögon. Det är tvärtemot vad man kan tro, att Potter-festen, har påverkat mig i denna önskan; jag har sen förra året gått och suktat efter ett par röda godingar på en av raggarstadens glasögonshoppar. MEN, varenda gång jag tar upp min önskan med någon som går under benämningen människa, i min närhet, så har jag enbart fått negativa kommentarer över mina planer. Detta har självklart påverkar mig, vad som nu har gjort att jag äntligen tycker att jag borde ta tag i det här, är nog för att jag märker att många människor ser ut som faan ändå, utan att någon verkar säga något till dem om detta. Så jag tänker joina gruppen av självgoda nongoodlooking sköningar. Statement. Nu ska bara plånboken vara medgörlig.

Ska självklart betala alla icke svidande räkningar först för att uppdatera plånboksstatus.

Förresten, det är bara riktigt riktigt dumt att tro att semestern ska vara något absolut extra när livet i övrigt består av så mycket tid på jobbet. Det är på jobbet, i vardagen, hemma på tisdagskvällarna och ute på lördagsnätterna som ska kännas utvecklande, givande, skrattgrops-letande och alldeles alldeles underbart. Det var också ett såkallat statement till alla dem som suckande återvänder till jobbet och säger i sucken: "-Jahaaa, nu är det bara ett år kvar tills nästa...." Suck igen. Stackars dem. Livet ska vara roligt, det roliga ska bestå av utveckling, utmaningar, lättja och frosseri, pulshöjande aktiviteter och pulssänkande stunder. Allt ska gå upp, allt ska gå ner som en härlig bergOdalbana konstruerad för att snabbt förstå vad livet handlar om. Downsandups.

Det är så sjukligt viktigt att känna som jag denna morgon, piss, för att sen känna hur man kan gå upp och förstå att när man passerar "normaltillstånd" är ganska glad och go ändå. Men jag är inte riktigt där ännu.

Först:
Några kakor till.
Därefter:
Röjirum
Sen:
Hårsalongbesök för framtida hockeyfrillaförsök. Min bror kommer att svära åt mig nästa gång vi ses om jag lyckas med mina hårplaner.

Som om Du inte visste det.


Jag är trött. Inte rättvist.
Speciellt när man tänker på vad jag gjorde igår kväll, åt bullar och tittade på film med finsällskap. Somnade in som ett vaggat barn och sov därefter hela JÄVLA natten. Så varför är jag så trött?

Det måste vara pågrund av allt idioter som spränger icke-idioter. Att det är totalfel är en underdrift.
Statement.

Har sovit till det lugnande ljudet av åska i natt. Att jag har sovit är att ta i, men jag har iallafall legat ner och blundat med ögonen.

Nu så har jag  missat chansen att gå till jobbet, alternativen som kvarstår är att cykla, åka inlines eller springa. Det är bara att välja och vraka, själv är jag så trött så att jag inte kommer märka av skillnaden av "fordon" till jobbet, bara jag kommer ihåg vart jag jobbar någonstans.

Har ändå mentalt förberett mig på att ta henne till sjukhuset om den lilla människan i magen vill ut. Sitter med telefonen i handen, bara "isåfallatt".

Om någon större makt nu finns så skulle jag vilja ha veckorbrev av den där.

Innehållande lite utvärdering, planering för kommande vecka, lite delmål och lagomt många utmaningar. Kan man bara inte få veta lite iallafall. Lite vad framtiden har att erbjuda.

Jag är så jädrans nyfiken.

Imorgon så ska jag upp alldeles för tidigt för att vara vaken så här sent.
Jag hoppas att J inte planerar något storartat imorgon kväll, för en jävla trött jag kommer säkert att tappa motivationen några gånger under morgondagen. Allt pågrund av denna sena timma. Och vilkens fel är det?

Ingens. Det finns inga fel och rätt.

Bara människor som tror att dem vet vad som är bäst.
Eller?

Och jag sitter som så många andra här på jorden med en öl i ena handen och en ikea-grej-skruva-ihop-beskrivning i den andra.

Jag och en sexkantsnyckel. Här sätts erfarenheter och kunskaper på prov.

Jag kanske fortsätter att vara lika munter vid nästa inlägg om timmen. Om allt går som jag vill. Då bjuder jag på dagens bild, alltid lika spännande.

Det var ett konstaterande.


Nu är jag en arbetande själ. Alltså arbetande med lön. Inte så där härligt snäll som gör saker för den goda sakens skull, middagar och kram/leende-tack. Now it's real money!

Exakt 15:16 så kollade jag på klockan för att memorera tiden då jag mentalt landade på jobbet igen. Kroppsligen så var jag här 10.00, mor släppte av mig framför personalingången och jag bokstavligen grät likt min gamla farmor när jag verkligen insåg att jag behövde skiljas från den mest inspirerande personen i mitt liv. Vilken stjärna. Är jag hälften så bra mot mina eventuella framtida barn så går dem en garanterad trygg och lycklig framtid till mötes, och jag kan pusta ut inför pensionen. Då det är pay back time. (För dem som inte riktigt hänger med på vad jag precis sa: min mor kommer att få en kopp konjak och en filt med tillhörande sällskap varje söndag då det blir dags på hemmet) Tills dess, så får jag väl fortsätta att kitta fönster och hoppas att det räcker som tack-nytta.

Näe, nu är rasten slut, och jag har fyllt på med energi så att det räcker och blir över (förhoppningsvis) tills det är dags att stänga för dagen.

Behöver jag säga att det är pinsamt bra business-väder idag?
Regnet asöser ner och människor har tydligen väldigt många tomma utrymmen i deras hem att fylla.

Och.
Tomheten som jag kände i mitt hjärta innan semestern i södra norrland är fylld med kärlek.

Jag orkar inte, vill inte lägga energi på att försöka mig på en beskrivning av dem två senaste dygnen. Dem har varit så där härligt galna, lite övergalna om jag ska vara helt ärlig. Det känns med andra ord helt rätt att stega in på jobbet imorgon med en nyträffad och välriktad spark i motivationsgumpen.

Jag tycker om så himla många.
Det finns så fantastiskt fina människor.

Jag vill ha en plockgodispåse med ALLA! Smaka på dem olika smakerna när de olika behoven sätter tålamodet på prov.

Jag säger bara: tack.

Tack till alla människor som bidrar till min gråtmilda söndagsreflektion. Älskar er!

Mor testade precis mitt blodtryck fredagsmorgonen till ära.
Optimalt.

Min puls var dock sjuhelsikes hög.
Mor gav mig fy-fingret.

Sen så kom jag på det. Jag har ju druckit 2 mastodontkoppar med kaffe efter frukosten, det är ju därför! Men, eftersom jag har en otroende mor, så har jag fortfarande inte övertalat henne om kaffets påverkan på mig. Men vem är hon att säga något om kaffe, jag är helt säker på att något "kaffebolag" har köpt hennes åsikter. Precis som dem har gjort med stor del av den vetenskapliga forskningen på just kaffets hälsopåverkan.

Hon får säkert pengar för att spridda kaffedrickandet i Norra Sverige.

Väggarna har öron, jag måste sluta nu.

Nu jäklar!
Efter att ha mött morgonen så där lagomt positiv, ätit en mastodontfrukost men fortfarande varit hungrig, ätit mer, frysit, varit Berra-sällskap (ett uppskattat sådant från båda sidor tills jag insåg att han behövde tvättas):

Sen kom dagens största guldkorn.
Jag drog på mig arbetskläder och handskar. Smög försiktigt in i den nystädade bilden som bror vårdar så ömt. Skulle alla föräldrar i världen vårda sina barn lika fint så skulle här bara bli lyckliga ungar! Vilket i sin tur leder till världsfred, såklart.
Iallafall, i bilen med ett tyngande släp glider (läs swischar) vi till grovsopsinlämningen. Kön är så lång att den sträcker sig ut på "stora vägen". Varenda lastbil som far förbi medför ett lugnande men ack så rysande gung. Det känns som om dem är på väg in i bilen varenda gång, känslan failar inte, men som tur är så visar det sig att det bara är det, en känsla. Sen går allting fort, fort ut, fort släng och fort på. Det är en jäkla tur att det finns sopguider (snyggt ord! Jag kom på det alldeles själv. Tror jag.) som står och pekar med hela handen om man har en fråga, ja dem pekar tillomed om man bara ser frågande ut. Ska jag vara helt ärlig så pekar dem så fort jag lyfter något. Jag ser förmodligen inte ut som någon som vet vart skiten ska någonstans.

En bit därifrån så blir jag avsläppt eftersom min övertalningsförmåga inte biter på min bror. Jag vill ha choklad, det vill inte han.

Men, jag. får..... inte... äta... fören...jag...är...hemma...Gihhhg...
Mat först efterrätt sen. Det har päronen alltid sagt. Mina adoptivpäron från Nice, såklart.

Jag är van att mitt sockerberoende kan stillas så mycket snabbare i vanliga fall, eftersom jag dels bor i en stad och dels bor med andra människor som älskar att baka kakor. Men nu blir allting så mycket längre. Och svettigare. Och längre... Och..

Ja, det var allt.
Eller inte.
Men jag nöjer mig här.

I morgon väntar nästa äventyr i verkligheten. Men först ett äventyr eller flera i mina vilda drömmar.

God natt min kära!

Solens pigga strålar letar sig genom gardinerna och gör mina tunga ögonlock lättare. Lätta blir dem inte idag, det känns lagomt skönt segt.

Under gårdagen så avslutades målarkursen jag har gått. Med vernissage i småbåtshamnen och ett invividuellt utlåtande från kursens mästare så gick jag därifrån med ett leende och tillhörande målningar. Jag kan inte säga att jag är speciellt nöjd med någon utav dem, så det blir inte upp till försäljning. MEN, jag är nöjd i hjärtat. Så himmla härligt att få sitta utomhus och måla i solens sken, bada, äta gott, yoga och träffa intressanta människor. Sen att under några timmar trängas ihop i den röda stugan med vita knutar, plåttak, levande ljus och en vidunderlig utsikt i ett väder som närmast kan beskrivas som att "himmelen öppnade sig", satte bara extra krydda på hela upplevelsen.
Jag lånar några bilder från st.nu:

Det slog mig precis att jag var ordentligt duktig med att knäppa kort och uppdatera till en början. Därefter så blev det nog väldigt mycket lättare för mig att uppskatta alla guldkorn runtomkring och jag behövde inte uppmärksamma allt på samma sätt. Jag har fått uppleva många guldkorn varje dag. Alla gör nog det, det gäller bara att se dem så scannas de in i hjärta och hjärna och printas ut som härliga härliga minnen.

Det känns så extremt lyxigt att få vara med nära&kära under min semester. Inget ont om att resa likt en vilde till olika platser och se saker, handla saker, göra saker... Ja, ni vet. Men jag har insett att det finns så jäkla mycket alldeles runt hörnet, som många inte ser eller ännu värre, tar förgivet. Jag valde att inte göra som många andra svenskar gör; åker ifrån sitt land till ett annat för att i sin tur bära resväskor och inte kunna hitta lugnet eller ligger och pressar sol på samma strand, varje dag för att kunna komma tillbaka till jobbet lagomt pepparkaksbrun; så att "det verkligen ser ut som att man haft semester". Köttigt värre. Det skulle vara väldigt mycket roligare, för alla, om man såg till leenden och glimtar i ögonen likt härliga konsekvenser av en riktig semester, då man har fått och gett kärlek. Andats med magen. Tänkt på vad man har och vart man är på väg.

Egentligen så vill jag bara påminna om två ord jag tycker om:
Andas

Huvudet fyllt av galna intryck, upptåg och nya upplevelser. Avborstade vänner och nya bekantskaper. Avborstade talanger och nya kunskaper. Sockervadd och tivolibesök. Festivalliknande dygn med tillhörande svalkande dopp och glass. Släktmiddag med lyx. En mor med flärd och en bror med oanade simkunskaper. Jag har dessvärre inte producerat så mycket kort, men desto fler målningar. Jag går målarkurs och äter laxlyx.

Nu ska jag med ord förklara en upplevelse som egentligen skulle kräva mer än bara ord, bilder och ljudeffekter. Därav inga bilder och heller inga ljudeffekter, det skulle ge alldeles för mycket given tolkning och samtidigt kanske fel sätt att tolka på. Det blir med ord jag gör en fattig beskrivning av vad som hänt de senaste 3dagarna, inräknad nuvarande.

Det blev söndag, jag var torrare än en oanvänd disktrasa. Varför? För att jag var blötare än ett blötdjur på lördagen. Självklart pga en helt otippad utgång med otippade människor. Det jag gillar bäst. Utekvällar blir så mycket bättre oplanerade. Men som sagt, åter till guldkornen på söndagen. Jag är skyldig E så mycket mer än en kram och en middag. Den kvinnan förgyller min tillvaro. Ja, som det kanske märks, hon är mig kär.

Söndagskvällens absoluta guldkorn är min mor som tog sig tid att åka hela vägen till skäret för att hämta mig, därefter besudla plånboken med att köpa plockgodis till sin dotter. Och sicken lycklig dotter sen! Även att man blev bjuden på matjesilltårta. Bortskämd som ett litet divigt troll känner jag mig.

Nummer 19 sen,
Det var en heldag med mor. Vafan, ja, vilken kvinna, hon förstår tyvärr inte hur jäkla mycket jag uppskattar hennes upptåg. Eller så är det precis det hon gör, hon är ju som sagt min mor, dem vet mer än vad man anar. Avrundade hela dagen med att kitta fönster i hennes paradis till orden; "kitt! Vad bra Du är! Det blir ju kittsnyggt!" Därefter åkte vi in till staden för att hämta upp M, den svårflörtade glädjespridaren. Avslutade kvällen med en ostmacka och en öl nere på bryggan. Inga mygg, inga knott, ingen jävulskap överhuvudtaget faktiskt.

Nummer 20 i all ära,
Då var det dags för en av dem lite mer krävande guldkornen den här sommaren. Vandring med övernattning i tält. Eftersom jag har en sjukligt dålig förmåga att hålla rätt takt till vandrarpinnen och hela vandrarsläktets hjärta, så blev det till hårtkörning. M och jag gick, och gick, och gick.... och gick. Vi gick i timmar, tog en och annan fikarast + vattenpaus. Och vi gick. Gick igen. Det var först på asfalt till glada toner av oss själva, därefter fortsatte asfalten men civilisationen avtog mer och mer. Villorna fick större och större trädgårdar. Sen tog asfalten slut, likaså villorna. Några enstaka hästgårdar med tillhörande hästar och hagar. Det luktade dynga överallt. Sen avtog dyngan och byttes ut mot gräs. Lervägsdoft. Lervägsdamm. Skogen blev tätare och tätare, likaså fukten. Energin började att ta slut, likt en iskall sommaröll med tillhörande törstande älskare, så försvann energin. Lagomt i takt till skogsvägen. Allting tog slut, det smalnade av till en sandgrop. Som smalnade av till en ytterst obefintlig stig som i sin tur tog av i en bakgård. Oj vad vi smög. Luften stog still och vi smög lite till. Nu förstod vi varför det fanns varningsskyltar längre upp, det var inte meningen att man skulle gå där. Vi var inte välkomna, tur att vi smög så tyst. Ingen såg oss, förutom bonden som gav oss en sjuhelsikes arg blick när vi väl hade smygit ner till åstranden. Lite väl ansad för att vara en offentlig strand. Ja vi insåg att vi inte var välkomna. När väl en bonde stiger ut ur sin traktor för att ge en "blick". Alltså, han LÄMNAR sin traktor för att titta på människor. Ja, men då inser man allvaret. Efter ett kort och effektivt samtal till mor och ett, eller två tips senare, så hittade vi en strand ( med en stor, sa jag stor?, STOR, förbudsskylt för tältning). Vi sket i allt. Vi satt där, med berg så breda att huvudet inte kunde sträcka sig till dess början. De försvann i oändligheten. Framför dessa berg sträckte sig vattendraget som vi hade följt till dess ljud hela dagen. Det sträckte ut sig likt ett silverhalsband. Det glittrade. Det glittrade såpass mycket, så att den sena timmen till trots, krävde solglasögon. Och, OJ, vad maten smakad gott. FiFan. Fiiifan...

Men sen fegade vi ur. Vi vågade inte tälta där, utan trotsade våra sega muskler och gick in i den djupa, fuktiga.... myggrika.... skogen igen. I viftande och antimyggmedel så lyckades vi resa tältet. Sen slocknade vi. Natten gick sin sakta gång utan att vi märkte något. Morgonen gjorde sig påmind med fågelkvitter och en skadligt låg syrehalt i tältet. Först ut vinner. Jag vann. Myggen var som borttrollade och jag kunde gladeligen huka mig för att göra morgonens bestyr och helt plötsligt njuta av den plats vi hade lyckats gjort vår för en natt. En glänta. En vacker glänta med väldoftande gräs liggandes så gott som låg skeden med den tallrikaste skog jag sett på länge. Att den var så glest mellan träden gjorde att man kunde se pinsamt långt. Alla bekymmer försvann. Fanns dem ens där till en början? Borta var dem iallafall. Nu fanns bara fågelkvitter och tallarnas tysta och trygga omfamning. Till tysthet borstades tänder. Till tysthet packades tält och rullades sovsäckar. Lyckan var som gjord. De spröda grässtråna vinkade oss farväl och vi stegade vidare likt terminators. Jo, vi hade sagt att tvp dygn skulle tillbringas på den tilltänka vägen. Men vi gick för fort. Naturidyll blev till Villaidyll som blev till byidyll. Väl i den lilla byn inhandlads glass och iskall dricka. Blåsorna efter dem allt för många milen till dem allt för korta timmarna i den allt för vackra naturen gjorde sig påmind, de sista 6 kilometrarna blev till en riktig kraftmätning.

Jag låter bli att nämna sväroden och svetten som hörde därtill och säger bara:
NU är vi hemma, NU har vi ätit brakmiddag på skäret och klappat oss på magarna. NU vilar blåsorna. NU KÄNNS ALLT SÅ JÄVLA BRA.

Sitter brevid en sovande Berra och njuter av skärets kvällsljud. Måsar som skriker på kärestan, flugor som inte finns, hav som lätt rör sig till den stilla kvällen, tystnaden i huset, de enstaka bilarna som susar förbi. Det är kväll igen. Och jag har under 3 dygn låtit bli att knäppa kort. Jag har låtit bli att kolla på klockan för att istället följa kroppens signaler. Den aboslut bästa "tiden" på mycket länge. För att jag vill leva i nuet.

För att jag vill leva i nuet.

Okej,
Jag vill fortsätta att leva i nuet. Men.. Jag ska hädanefter bjuda på talande bilder. Så att jag slipper få skavsår på fingrarna också.

Nu är det dags för nattvickning.
Amen för att det finns mat att fylla sin skrikande buk.
Amen för att det finns energi att fylla sitt liv med.
Amen för att det finns människor att dränka med sin kärlek.

The Dog hälsar med en gäspning. Berras mor och far är och förlustar sig i fjärran. Dem kommer snart. Då får jag sluta att muta honom med godis och kärlek.

För nu.
Kärleken väntar.
Hela tiden.
Alltid.

Idag var en "piggare" dag så att säga.
Jag tvingade mig själv till det... till en början iallafall. 8 km löpning i "lungt" tempo. Därefter skitmånga bullar i "lungt" tempo. Sen har jag husmoderligt tvättat, strykt, varit ut med The Dog, bäddat, skruvat, hammrat, försökt att starta gräsklipparen och misslyckats, försökt att köpa glass och lyckats.

Den där jävla lilla filuren nuförtiden kallad The Dog har återigen varit motivator och kärleksmottagare.

Men sen så blev det bara bäst. Eller godast iallafall. Vi åt på Biteline, ett ställe som jag trodde fanns över hela Sverige, ja hela världen, tills för några år sedan då jag fick reda på att det bara fanns i en liten stad i södra norrland. Stackars värld.

Stor eloge till Bror och E som stod ut med mig. I pyjamas.
"-Äsch!"

Förutom det så njöt jag likt en förstoppad kamel som äntligen får skita åt utsikten i skäret. Trots utevarandet av solsken.




It's like magic.


Efter en smoothie like this, så är det svårt att få dagen dålig.



Och så lite BerraBus, blev inte så mysigt som jag trodde. Men ändock så stod han där nerslängd på golvet med svansen så viftig att grädde skulle kunna vispas.