.leende.guldbrunaögon

Vädret ligger tungt över hustaken, alla fönster ser livlösa ut och mitt bo känns just ikväll väldigt tomt och tråkigt. Tråkigt är rätt ord, just nu så har jag fruktansvärt tråkigt. Känns sådär, men jag vet samtidigt att jag kommer att uppskatta det enormt mycket i morgon då jag får träffa människor minst sagt hela dagen. Jag längtar tills dess och innan timmen är slagen för att gå upp och välkomna den nya dagen så ser jag till att fortsätta att ha förbannat tråkigt, för det är fanimej på tiden att jag har tråkigt, hela helgen har varit galet härlig och alldeles alldeles underbar. Sällskapat med hjärtevännen som var på besök i fiskstaden med de många skämten.

Sov sött.

Varit hos frisören och rättat till mitt misstag från gårdagen, fick en tid efter 40 minuter så jag gick och rekade området på billiga matställen en sväng innan det var dags. Och oj vad det blev dags. Från att jag satte mig ner i frisörstolen till att jag stod nyfrisserad och betald utanför så tog den 16 minuter. Under denna korta tid så lyckades hon både skära och bränna mig. Sveriges kanske snabbaste frisör är alltså hårdhänt.

Men jag är glad.
Jag har en skaplig frisyr, full mage och ett hjärtligt leende i bagaget när jag styr kosan förbi cykelförsäljaren till damen på E. Ska hjälpa henne att "lösa 10 lådor äpplen". Fullkomligt normal dag. Fullkomligt.

Det gick så där, även fast halv nio räknas som länge i vissa ögon så gör det inte riktigt det för mig, jag har nämligen märkt när det här huset talar till mig att det är bra väder.

Bakgrundsfakta:
Jag bor i ett hus på en höjd, som om inte det vore nog så ligger lägenheten allra längst upp i detta hus, vilket innebär att tittar jag ner från balkongen så skulle jag ha mått illa om jag vore höjdrädd. Nu är jag inte höjdrädd så därför blir känslan bara "-Tappa inte telefonen eller datorn, då slår jag ihjäl Dig!".


Nuläget:
Sitter på en vit plaststol med de rosalila leopardmönstrade byxorna och det neongula linnet med några ostmackor som sällskap och vilar fötterna mot räcket. Utsikten åt ena hållet gör att livet inte känns allt för tråkigt. Utsikten åt andra hållet är inte så illa den heller, har bara inte dokumenterat den.




Det talande huset:
Jag har märkt det någon morgon förut men inte riktigt kopplat det till vädret. Det knakar nämligen enormt mycket i väggarna mot solen när det är varmt, så mycket att skönhetssömnen uteblir. Eller så tyckte kroppen att det var tillräckligt att sova 9 timmar, isåfall så är jag i fas.

Den närmaste framtiden:
Ska kolla om de närliggande frisörerna har en ledig akuttid för billig penning. Så här kan jag inte se ut. Trimmern står inne på ett bord och tittar på mig med föraktfulla trimmerögon.

Jag tar med mig kameran och lämnar förståndet hemma, den desperata delen av mig kommer att gå in hos herrfrisörer om det så behövs. Kort som kort, inte kan det skilja så mycket på kvinnligt och manligt hår.

Det; som i att ha flyttat, att inte ha gått varje dag till jobbet, att ha lagat matlådor utan att hitta kastruller eller stekpannor (det krävdes ett samtal till min kära frånvarande nya sambo för att hitta ett helt nytt skåp i köket. Glasögon, jag? Det har jag redan...), härjat bland kärlekar och nya arbetskamrater, ätit grisfett (gelé you know...), trimmat håret....

Ja, vad händer där egentligen, jag skulle trimma håret som sagt, med min godtrogna och billiga trimmer från c**** ohl***n. Företaget förtjänar nästan en smutskastning... Men eftersom jag inte äger någon smuts så har jag inte något att kasta. Får kasta tomater på någon annan inom snar framtid istället.

Hursomhelst. Jag tog i och satte läget på 6 millimeter. Det ÄR kort. Jag ville ha skillnad från förut och tänkte: "-Det här kommer att bli skitsnyggt!" Det hade det säkert blivit om inte trimmern valde att avsluta medan den var på topp... Det märks att mitt mantra har smittat av sig.

Jag kände mig lätt besviken på att jag inte fick klippa allt, tills jag såg mig själv i spegeln med bra ljus. Besvikelsen övergick till en desperat kvinna som sprang in till garderoben för att sätta på sig något anständigt så att grannarna kunde få sig en första och förmodligen lagomt skrämmande uppfattning om den nya grannen. Jag samlade mig när jag stod vid ytterdörren i mina nya snyggbyxor och tittade på klockan. Strax efter kl.22. Ingen normalt funtad människa skulle göra det första mötet med grannarna såpass sent en vardagskväll, inte ens jag. Så jag har nu insett mitt läge och stannat vid tanken att morgondagen och resterande pengar i börsen kommer att gå till att antingen hitta en frisör eller en ny trimmer. För dem stackars satar till hjärtan jag känner "här nere" äger varken trimmer eller frisörsegenskaper med tillhörande sax och ledig dag.

I morgon. Det kommer att bli en spännande dag. Antingen kommer jag att känna mig anständig igen eller så kommer jag att komma till jobbet på torsdag med en 3 centimeter bred och ett halvt huvud lång orak rand på sidan av huvudet.

Spänningen är olidlig.

Förutom det så är det kanon. Jag lovade mor att ha det tråkigt med mig själv, för att hitta tid för reflektion och andas på ett härligt sätt, men med sånna här äventyr på egen hand, ödslig lägenhet och efter en lång dag på jobbet, så tror jag att jag aldrig kommer att lyckas att ha tråkigt med mig själv.

Det här kommer att bli dyrt. Jag känner det på mig. Men vad gör man inte. I värsta fall så tar jag saxen. Det blir säkert värre, men då kommer den 3 centimter breda randen inte känna sig så ensam och utsatt längre iallafall.

Jag tänkte lägga ut en bild på misslyckandet men fegade ur. Så jag väljer att lägga ut en bild på en feg jäkel istället. Nu ska jag bara hitta en lagomt somrig mössa.

Första dagen på jobbet, första dagen ensam i det nya boet, första dagen(aftonen) som nyinflyttad i goda vänners lag, första trött- och ledighetsdagen, första känslan av att verkligen vara här.

För här är jag, oavsett vad andra tycker eller jag känner. Och visst känns det bra. Det känns så himla fint att träffa glada, energifulla, drivna, inspirerande och öppna människor. Och visst känns det emellanåt som en liten sten i bröstet; människor som man lämnat och inte finns lika nära längre. Det känns. Men förhoppningsvis så känns det bättre när stormen har börjat lägga sig och det med lungt hjärta återigen går att se med ännu fler perspektiv på världen.

Tacksamheten riktas mot mor och far för att jag får uppleva allt det här. Och till bror som inte höjer ögonbrynen speciellt mycket när jag rör på mig eller tänker högt om framtiden.

...och här gömmer jag mig.
I morgon är den första dagen på mitt absolut inte första jobb. Har funderat på morgondagen, såklart, och kommit fram till att det bara är att glida med. Ta in allt nytt, vara den glada själ jag är samt se och lyssna på alla som korsar min väg. Det ska bli riktigt spännande. Riktigt spännande.

Veckan kommer att gå i stormsteg och jag med. Flytten har också gått med stormsteg.
Här är jag.
I mitt nya bo.
Sakerna står på plats, nästan allt. Inser att vinterkläderna inte behövs längre, så dem ligger i hallen i väntan på att jag ska få mer energi i veckan och bära upp allt på vinden... och vilken vind! Det första jag tänkte när jag öppnade dörren till förrådsvinden var att "-Här borde man starta en mysigt och väldigt hemligt hak för häng!" Det kommer självklart inte att ske, för då har jag ingenstans att förvara mina vinterkläder.

Nu har startsignaln ljudit för mig som göteborgare, jag är urkass på dialekten men pratar "så" ändå, bara för att det är kul. Märker dock att grannarna som har förfest låter mycket mer göteborg än vad jag kommer att göra om jag så skulle bo här tills jag blev 90 år.

Mor sover med mig i det nya boet. Det känns ljuvligt tryggt att höra henne andas i ett annat rum men alldeles i närheten. Det är så underbart tryggt så att jag inte vill stänga dörren om mig för att riskera att missa hennes djupa andetag. Ja mor min ja, vilken människa! Vilken fantastisk människa som vill köra hela vägen från norrland till goa göteborg för att se till att sin tösabit mår bra och har ett bo som känns tryggt. Hatten och alla mössor i världen av för denna kvinna. Sen att hon är jäkligt snygg och smart gör inte att man blir mindre stolt.

Jag kan verkligen inte sova, men inser värdet av att vakna så tidigt jag bara kan i morgon för att få vara så många minuter som det bara går med mor i morgon.

Sängen är nybäddad, kroppen nydushad och rummet nyinflyttat. Grannarna kommer att få en påhälsning i morgon. Hade jag kunnat förvarnat dem om det, så hade det varit trevligt. För dem... Det är nog lika bra att dem inte vet vad som väntar dem efter att dörrklockan har ljudit och den rödhåriga damen som kan skymtas i dörrkikaren står och gnuggar händer av förväntan.

Just ikväll så känns det fantastiskt bra att vara här, i morgon när modern har dragit till norr och boet förblir tyst så känns det förmodligen helt annorlunda. Men det är i morgon, en dag jag verkligen inte kan förutspå. Klockan tickar och grannen med förfesten har sänkt ljudet, dem verkar vara på G ut.

I morgon förväntar jag att det är uppackat och att måndagen är påtaglig på sättet så att det känns i hjärta och huvud. Måndagen som kommer att bli som ingenting annat fast ändå väldigt normalt. I samma kläder, med samma glädje, på en annan plats bara.

Under torsdagen så tog jag examen från Ikeas ledarskapsutbildning numero uno. Extra tydligt blev det att det snart är dags att dra flyttlasset söderut, under bilresan hem från Uppsala i natt. Det kom över mig att det verkligen är ett avslut vi gör. Den känslan satte sig rakt in i hjärta och mage vilket har lett till en ny insikt; jag avskyr att säga hejdå. Avskyr.

Och det har gjort mig till en skitdålig människa på att göra det.

Nog om det.
Jag har haft en konstig dag idag. Gick och la mig tidigt i morse eftersom jag verkligen inte kunde sova efter helhetsintrycket och leveransen av hörbara, förhoppningsvis, intresseväckare under gårdagen. Så jag gick och la mig utan att helt och hållet ta av gårdagens utstyrsel med tron på en lagom sovmorgon. Så  blev inte fallet, vid arla morgonstund så startade golvet att vibrera och ett högt och genomträngande ljud trängde enda in i hornhinnan; ljudet av borrmaskin i samma lägenhet. Sur som den mest bittra damen genom tiderna så vinglade jag upp med håret åt alla håll, gårdagens smink och med den suraste minnen som går att hitta. Stövlar ut utan stövlar i vår hall och ser en angenäm karl, dock krypande okänd.... Med en galet stor borr och ett nästan galnare leende. Tågar mot mitt mål , toaletten, på vägen förbi borrmannen så säger han: "-Good morgning sunshine!" Muttrar som svar och känner mig verkligen som århundrades bittraste människa.... Den som väcker den björn som sover...

Slaget i ansiktet kommer när Fröken L några minuter senare går upp och säger: "-Vad fint Du borrar!" Och svaret blir ett hjärtligt skratt. Därefter så samlade jag mig, åt ost och klädde mig i något läckert. Samlade mig helt enkelt.

Packat.
Packat.
Packat.
Hur är det möjligt att ha så mycket kläder och saker i ett påpass litet utrymme? Fullständigt möjligt iallafall.

Sen åkte jag och kramade kollegan E. E som fyllt hjärtat i massiva inslag.
Nu är jag bara trött utan att kunna sova.
...och speciellt rolig känner jag mig inte heller.