.leende.guldbrunaögon

Kastar in handduken, försöker blåsa världen hörbar, snyta chokladen luktbar och dricka halsen pratbar. MEN.detgårinte.

Skiter i att klockan är...... (FEM?!?!?!) utan dricker min kanjang, äter mina smärtstillande och drar täcket över huvudet för en natt i drömmarnas förlovade land.

Och faantamig, om jag inte är frisk i morgon!

Det hela började under gårdagens afton, när jag väl hemkommen, dundrade ner mitt välformade arsle i köksstolen och med ens förstod att jag hade fått baciller i halsen. Fy.F**n.Vad.Ont.Det.Gjorde. Ungefär lika ont som det har gjort hela natten varpå jag har fått en effektiv sovtid på, i bästa fall, 2 timmar. I'm rollin!

Då nu sitter jag här, med det enda som är skönt. Mat. Det river gött i halsen.


Nyligen så kanske det lät som om jag klagade.

Lugn nu, det blir värre.


Jag har nämligen insett hur jag ser ut när jag täppt i näsan, febrig och med halsont gäspar.
Det ser för faan inte bra ut!
(Jag sa ju det)



Klockan är inte ens slagen läggdags och dagen känns som om den skulle kunna vara över snart, så att det blir en frisk morgondag. Men tills dess så ska jag krypa ner och läsa en intressant bok medan jag duktigt smuttar på det välgörande teet. I själva verket så däckar jag förmodligen i kökssoffan över något näringsfattigt medan jag vaggar in i en konstig dröm på grund av alla "outsiders" program som jag har avverkat och kommer att avverka den sjuka dagen till ära.

Trodde aldrig att jag var en såkallad hundmänniska, trodde snarare på mig själv som kattmänniska. Eller pinsamt erkännande nog, en kaninmänniska. Jag såg mig själv på fullaste allvar kunna ha en kanin i framtiden. Tyckte det lät skönt att kunna ha en liten hoppande hårtuss som man kunde gosa med, som inte krävde så mycket av en och som alltid såg så söt ut. Men nej, jag har gått och blivit hundmänniska, när jag väl har tid och läge för att skaffa hund, vilket lär bli när jag har gått i pension, så ska jag bannemig ha en boxer, kanske dumt att ha en sån krävande hund när man är en lila tant som helt vill strutta omkring i affärer och sprida glädje till all energifylld ungdom. Så då kan jag nöja mig med en Berra, dem är ju sjukligt goa!

Norrlandsbesöket. Suck ja.
En mor som har hjärtat på rätt plats och använder det flitigt för att värma upp en kramtörstande dotter. En bror som har ont, men så sjukligt bra norrländsk-ironisk-humor så att skrattmusklerna fortfarande befinner sig i kramptillstånd. En E som har ett leende som kan smälta all is på norra jordklotet. Två små busar som med vädjande ögon har gjort att promenaderna har blivit många men korta. Ett glädjande möte som värmde "in-i-själen-gött" på vägen ner till Raggarstaden. Tack!

Så nu sitter jag här på en grön mjuk 60-talsfåtölj framför ett vingligt rött databord och bokar nästa resa för att fylla på kramkvoten.

Och bilder har jag också.
Bild på det sjukligt stora paketet. På busfröna och på himmelen. De himmelska bilderna stannade tyvärr uppe i norr. Men de andra ska jag fylla ut crymden med så fort jag kommer hem från jobbet. Eller så fort jag vaknar imorrn, eller så fort jag har ätit frukost imorrn. Plus en bulle.

Och ett tacksamt tackande till T som med bevingade ord gör mina perspektiv visare.

Hua, vilken positiv kvinna som skrivit ovannämnda.


















Bytt plats för intagande av "mitt-på-dagen-näring".
Fortfarande lika positiv.
Titt'ba!

Här ligger jag, sockerhög och med nyfunnen skadeglädje över mig själv och min smärtsamma bukfylla. Det känns som om det är min födelsedag idag. Tror närmare bestämt att så är fallet. Jag ska få nya skor, återigen, eftersom mina älsklingar slet ut sig själv efter tre veckors användning (ibland blir man förvånad över sin egen nötbarhet), jag har fått kakor med chokladklet på jobbet av tösabiten K som ska fly landet. Jag fick ett helt kilo (minst!) pepparkakor av restaurangen och en kanelbulle av mig själv. För att avrunda denna sockerfest så har jag fått tårta som kvällsvickning med tillhörande honung med te.

Andas in!

Raderna ovanför skrevs på en och samma utandning.

Vidare så märkte jag imorse att jag var trött igår, speciellt tydligt blev det när jag hade svårt att förstå att båda benen som bär mig är mina, ena var hårigare än fars mor och det andra var kalare än en nyrakad karlkind. Räckte inte minnet längre än så när jag stod där i duschen med rakhyveln i handeln, glömde jag plötsligt bort vad det var jag höll på med?

Ytterligare ett tecken på att jag var trött igår. Imorse så skulle jag ta mig upp, ut och ända bort till arbetsplatsen. Men jag kom inte hemifrån. Jag hittade varken nycklarna eller reflexerna (som m(andas in)oget nog används på tillbakavägen från jobbet, då det har blivit mörkt och skrämmande). Efter 5 minuters letande så var jag på väg att ge upp. Plötsligt blev jag påminnd om att jag skulle kolla om filen hade gått ut (helt jäkla onödigt egentligen, eftersom jag timmen innan hade öppnat den och ätit av den), när jag väl öppnar kylskåpet så glömmer jag med ens bort filen när jag får se mina reflexer i rotfruktslådan. Smart. Smartare än så blir det när jag plötsligt kommer på att jag petat in nycklarna i tvättpulverkartongen för att inte riskera att tappa bort de i och med den planerade morgonstädningen. Hursomhelst. Smart.

Andas in!

Raderna ovanför skrevs på två andetag.
Jag har börjat att lugna ner mig.
Phju.
Då kanske jag somnar lagomt tills att jag ska gå upp.

Imorrn blir sockerfri.
Enda fram till lunch. Max.

Puss!

Och här klagar jag över att jag inte fick sova i natt på grund av drömmar fyllda med illsinta vargar. Sen så sätter jag mig ned med min frukost och läser lite tidningar digitalt, läser om 4-åringen som hittades död efter några enstaka timmar av letande. Plötsligt så inser jag att här inte finns mycket att klaga på.

Jag tänker på det ädre syskonet som barnet bråkade med och därav stack iväg från lekplatsen. Tänker på hur många timmar, dygn, veckor, månader, år det syskonet kommer att tillbringa med att tänka: "-Om jag bara inte hade bråkat..."

Jag hoppas att det går fort för polisen att ta reda på vad som har hänt. Jag hoppas att det hela var en tragisk olycka.

Valet av att sprida denna händelse vidare är enkel:
Älska våra syskon!
Även om dem kan vara irriterande in på bara skinnet så är dem värda en oändlighet av kärlek.

Sen bör tilläggas att vi inte ska blunda för de förvirrade och sjuka människorna. För visar det sig att det var en just sådan som tog det lilla livet, så hoppas jag att det tänds mycket energi bland alla men speciellt bland de människor som just idag sitter på positioner där de verkligen kan ändra på hur vi tar hand om dessa människor i behov av vård. Att man inte fortsätter att agera när det redan är försent, utan att man fångar upp i tidigt skede. Jag återkommer när jag kommer på något smart och fungerande. Tills dess så ska bannemig lillbattingen till bror min få sig en kärleksförklaring.

Här sitter jag och försöker dämpa mina hjärtslag till det normala och samlade dunk-dunket som jag är van att ha.
Jag har...


Plinkat på pianot.


Blivit jagad av den värmande solen..


...men ändå uppskattat värmen jag fick i natt av mors presenter till fotvärmare.


Blivit attackerad.


Ätit attackdjur


Golvmotiverat mig med kärlekar alldeles för många mil härifrån


Jag har skalat av min nervositet till två ord som ska göra mig behärskad inför dagens mästarprov.
Återkommer till dem när jag lugnat ner mig.

Och på tal om att återkomma.
En kompis blir en vän när man nått ca 20 års ålder. En vän blir en vännina när vännen i fråga är lite "fin i kanten" och det krävs en riktig fikadejt planerad i veckor för att träffas. Vänner förblir vänner i evigheter. Lila damer är alltid vänner och kommer alltid att ha vänner, aldrig vänninor, för det är dem alldeles för jordnära för att skaffa. Manliga vänninor kallas älskare.
There you go.

När kroppen är så tung, så att det gör ont att ligga ner i sin ombonade säng, då är man trött. Jag är trött. Efter en natt med skönhetssömn som kan liknas vid tre marathon så har jag äntligen rest mig upp.

Hade allvarliga och otroligt seriösa planer på att göra pinsamt hurtiga saker innan jobbet startar för dagen, men just nu så väljer jag att lyssna på min trötta kropp och därav så... gör jag inte det helt enkelt.

Det slog mig igår, när blir en kompis en vän och när blir en vän en vännina? Och vad kallas manliga vänninor?
Jag återkommer med de otroligt viktiga svaren om jag hittar dem.

Jag har letat under soffan, men där hittade jag inte mycket att tapetsera en vägg med.

Nu jäklar!

Jag är laddad.
Å så skönt det var att vakna upp till ett städat bo. Plus att min hörsel har uppgraderats sjukligt bra efter min reningsprocedur under gårdagskvällen.

Inte nog med det, här sitter jag och är fisnöjd över att jag har lyckats att "laga" hela mitt office-paket efter en fadäs som gjort att jag inte kunnat använda mig utav det under några långa veckor. MEN NU! NU! Nu så fungerar det och detta medför att jag känner mig övermännsklig, eller iallafall jäkligt nöjd över mig själv. Det fattas bara att jag hade pressat min egen morgonjuice, bakat mitt frukostbröd och värpt mina frukostägg. Men där går nog min gräns. Jag väntar med det till pensionen.

Sen att det är fint väder och så gott som min födelsedag idag, kanelbullensdag you know, gör ju att mina nerver inför dagens intervju har fått sig en rejäl dos med positivitet. Det är bara de hundra kanelbullarna som fattas.


Under gårdagens påhälsning av L på jobbet så upptäckte jag två saker jag bara måste dela med mig av. Såklart.


En stol för alla med sned rygg. Äntligen!


Samt en vägg med mat. Äntligen.

Detta får bli morgonens fabulösa uppdatering. Jag återkommer efter intervjun. Tror jag. Hua.

Snörade på mig mina nya legoliknade älsklingar för dryga halvtimmen sedan och spurtade genom en grå stad med dämpade livstecken. Själv är jag som sagt pigg likt en mört och har antingen en dag att se framemot som går i samma anda eller så kommer jag sakta dala ned bland de gråa. Fast nej.

Något annat som jag förmodar att Du tycker är väldigt intressant att veta är att jag förut satt på huk för att komma åt datorn som jag ställt på golvet under morgonen. Likt den effektiva människa som jag är så borstade jag tänderna medan. Fail, med tandborsten i munnen så tog jag satts för att ställa mig upp och slog in plaststycket långt in i munnen. Efter en kräkreflex snabbare än morgonspurten och en svullnad som känns vid varje svälj så undrar jag, inte för att det spelar så stor roll egentligen, men; kan man få blåmärken i munnen?

Träflig dag!

Vaknade innan efterfesterna tagit slut i raggarstaden, förmodligen vilken annan stad som helst i det långa landet också. Vaknade, tänkte somna om, men icke! Det pirrade i kroppen och jag förstod att jag gick en lång dag till mötes.

Ja, så nu sitter jag här, har ätit min frukost, läst mina nyheter (bara dem positiva med andra ord), diskat, kollat vädret (alltså, kollat ut genom fönstrena, inte på någon vädersajt med tvivelaktiga regngissningar), skrattat åt några tuben-klipp och funderat.

Vad gör egentligen alla tanter och gubbar när dem vaknar så här tidigt på en söndag. Kollar dem också klipp på internet? Jag gissar på att dem iallafall äter en lång frukost, tar sig tid att duka upp nykokta ägg, nypressad juice, nykokat te, nybakat bröd och dagens tidning. Jag förmodar också att dem sitter och tittar ut genom fönstret, kollar vädret, om någon förbipasserande ser onykter ut, lutandes på handen och med en drömsk blick funderar om det är dags att skicka en höstjackepeng till barnbarnen eller kanske bidra lite extra nu så här på hösten och allt till sina fadderbarn. Men sen då? Klockan hinner nog ändå inte bli tillräckligt mycket för att något intressant ska ha öppnat portarna för dagen. Och hur mycket kan man gå på fik, affärer, muséer and on and on and on....

Det var bara en tanke. Vet Du vad the old folks do så här på söndagsmornarna så är jag en ivrig åhörare.

Tur att jag inte behöver underhålla min morgon med fler tvivelaktiga utfyllnader, här ska arbetas. Idag är det Ikea-väder enligt fönstertitten.