.leende.guldbrunaögon

Och ramlar jag inte över ett internet de närmaste 4 dagarna så kommer jag inte heller att uppdatera. Däremot så kommer jag att knäppa kort. Många, långa, kanske korta, konstiga och fullkomligt normalturistiga kort. Å dem där korten kommer jag att ha svårt att INTE dela med mig av när min födelsedagsvecka är slut.

Jag ska ut på äventyr med en utav de bästa människorna i världen. Mor, min mor.

Chippchipp!

Dagen har som sagt varit lika lång som vanligt och sparkat mig välriktat i baken för att få mig att förstå vart jag är på väg. Vart jag är på väg? Ingen aning, men jag behöver fylla mitt behov, mitt behov av att med ansvar och befogenheter kunna påverka människors vardag till en lycklig sådan. Jag blir lätt galen på människor som inte tar tag i deras problem som påverkar deras vardag i negativ riktning. Varför ens anstränga sig att le när man kan dö? Självklart har jag full förståelse för att människor är stöpta i fler former än vad jag har tankar, men jag kan för tusan inte förstå varför man VILL gå runt och klaga?

Ät mask istället. Det låter sjukt mycket roligare.

Så, nu har jag fått spytt ut mig lite galenskap.
Åter till normalstört läge.

Jag saknar fröken E. Vilken vacker kvinna.
(Jag försökte precis länka till hennes fantastiska blogg, men eftersom jag har ett skitinternet som älskar att se mig frustrerad så är det bara att gilla läger; jag kommer INTE att bli frustrerad och jag kommer tydligen inte heller att länka snyggingen)
.Hon ger mig energi.

Och jag blir så där; efterlycklig, av att veta att jag har fått äran att umgås med Fru A en hel helg uppe i norr. Vem har lyckats med det? Inte många. 

Från en sak till en helt annan, man ack så aktuell: Jag är inte ett dugg imponerad av ålder. Förstår inte ens varför folk väljer att stressa upp sig över sin ålder utan att ta tag i sin dag. Dagarna gör Din ålder. Gör man något av var dag så blir man varken åldersfixerad eller får någon form av åldersnojja.
Och SLUTA BRY DIG SÅ JÄVLA MYCKET OM VAD "ALLA" ANDRA TYCKER!

Det är verkligen spridda skurar idag.
Det är bara att glida med och inse hur fantastiskt härligt det är att gilla personlig utveckling.
:
Vill jag inte utveckla mig själv så kommer jag inte att utveckla andra.
Tycker jag inte om mig själv så är det jävligt svårt att tycka om andra.


Får jag inte vara lite galen, så kommer jag aldrig att bli normal.

Ägg. Mackor. Fil med krisp på. Fruktdryck. Bulle.
Det gäller att ladda när energin är låg och det är dags att jobba. Nu sitter jag dock och svettas efter det stora frukostintaget under allt för komprimerad tid. Det blev en kroppchock.

Tre andra bra ord:
- Packbar: i bemärkelsen när ett barn är såpass litet att man kan resa med det utan större bekymmer eftersom det är "packbart".
- Överraskningsblåmärken: ett fantastiskt ord som jag fick lära mig under gårdagen av en go gammal vän. Det är dem blåmärken som kan uppkomma när man har varit på galej dagen innan för att sen vakna upp med havsfärgade hudpartier som inte går att förklara.
- Lyxledssen: det var precis det jag var igår. Tårarna gick inte att stoppa när jag packade in mig på tåget mot raggarstaden för att ifrån min plats stunden senare när tåget började att rulla, se farsgubben lunka iväg. Det var så jädrans mycket hjärtliga känslor att konduktören fick se biljetten medan jag snorade och torkade mascara-ränder.

Nu ska här jobbas, men först ska jag klippa mig och ringa bror. Dagen är lång. Lika lång som vanligt.

I vanliga fall.

Den här helgen har dock inte infallit sig i vardagslunket utan mer varit "vardagslyx" under helgdagar. Det känns verkligen i hela hjärtat att jag har varit uppe i norr och laddat batterierna. Jäklar vad jag saknar mina kärlekar till familjemedlemmar och jag har också lärt mig vad avståndet gör för känslorna: mycket. Det ligger till människans natur att göra genvägar och sålla bland vardagens alla tusentals intryck, känslor och människor, så det är inte så underligt att när man gör vardag till lyxdag så blir det uppenbart vad man verkligen får energi av och vilka man får energi av.

I föregående mening så går det utan större motstånd att byta ut "man" mot "jag".

Eftersom jag har gjort min familj och dess unika individers dagar till lyxdagar, med kvalitet, så har jag också gjort dem till människor som jag inte tar förgivet. Dem finns självklart där för mig och jag finns självklart där för dem. Men det är inget givet och det är nästintill aldrig jag med irritation skiljs ifrån dem. Dem är självklara i mitt hjärta, men dem är inte självklara i min vardag.

Jag vill nog bara slå ett slag för avstånd i måttlig mängd, för det gör oss vanemänniskor till individer med stora hjärtan och mycket tacksamhet.

Åjajäklar vad jag är tacksam.

Jag uppskattar fanimej allt. Jag uppskattar nästintill alla gliringar och hårt ironiska skämt. Det är inte självklart, men det blir det.

Bildpaus och andingspåminnelse:

Ser Du hur jäkla lik jag är min far? (Jag förstår nu varför jag inte kan vara normalt leende på ett kort; det sitter i generna)

Ibland så brukar jag påminna min bror om hur bra det är att han finns eftersom han (förutom är den största kärleken någonsin) väger upp galenskapen i övriga familjemedlemmars leverne. Han behöver nog inte bli påmind av mig i mina reflekterande stunder; eftersom han blir påmind dagligen. Men det känns jävligt skönt att ha en normal människa i sitt släkte, det tänder ett ljus av hopp... För att fortsätta med kärleksösandet som har överfyllt mitt hjärta under helgen: "Hoppet är det sista som överger människan" Kärleken till min bror är större än allt, det kommer vara den sista puffen som överger mig när jag sitter på ålderdomshemmet och är förjävla nöjd med vad jag åstakommit.

....Uj....ujuj...
Det är så mycket känslor just nu. Jag måste ta en paus och leta efter mitt pass.


Inte för att längden på pausen kändes av, men det har nu varit en paus och den var inte lång. Jag har tydligen stenkoll på vart jag lägger mitt pass.

Och passet, varför behöver jag det? Jo, för att jag ska ut på äventyr, jag har blivit bjuden(enligt alla födelsedagars rätt till överraskningar) på ett äventyr av en förebild. Uppdateringar om nästkommande äventyr är inte långt borta, det händer nämligen på onsdag, dagen till ära.

Och så lite bilder för att normalisera kärleksösandet.

Jag har hittat det såkallade paradiet. Det är bara att fråga och därefter hänga med om Du är nyfiken.

Jag har helt klart valt den sämsta platsen för sömn i det här huset, soffan i tvrummet. Jag fick trängas i den under natten när bror satt uppe och kollade på film när ingen i detta land är vaken, jag fick ett hårigt uppvaknande när bestarna vaknade pinsamt tidigt. Så nu sitter jag här, trött men lycklig. Innan det är dags att sova igen så ska jag få ytterligare gotimmar tack vare norrlandsvistelsen, se bara på gårdagens afton och promenaden som gjordes strax innan solen gick ner. Efter promenad och innan brors nattliga tvtittande så hann jag inte ta några kort. Huvud och själ hade alldeles för roligt för sådana triviala processer.




Jag tittar på mig själv på detta kort och känner mig liten. Konstig känsla.


Vyer, vyer och åter vyer...


..jag får inte nog av dem.


Det är ju för vackert.


Det finns så mycket personlighet i Besten Berra. Bara av att titta på honom när han ligger still och tänker får en att bli alldeles varm i hjärtat.

Nu ska jag härja vidare!

- 10 iskalla tår som värker av inomhusvärmen under första delen av upptiningsfasen.
- 2 dyngsura hundar. Sura som i varken staden eller välmåendet, utan mer i otorrhet.
- 1 trött far som börjar gå mot övertrötthetens tecken; för "...-här ska rensas bland "bråtet"!!" Så nu står han med huvudet i den första av de tiosiffriga flyttlådorna bland alla "rena" saker i garaget.
- 5 ömma fingrar, som höll i ett koppel när det helt plötsligt från ingenstans och med raketfart hoppade fram 3 ovetande rådjur på stigen, som sekunden senare blev 3 vettskrämda rådjur i den högre av hastigheter.
- 3 begär som jag att definiera som 1: choklad, 2:dusch, 3:bror. Den sistnämnda av anledningen att nu har bestarna härjat vilt i alldeles för många timmar medan den största av bestar sussar sött i fosterställning. Rättvisans talare i mitt huvud börjar åberopa en viss ojämnvikt.

Och så till det lite mer konkreta.

Mä klick på'ndå!

Somnade i soffan och vaknade av truppen som landade med alla 8 tassar i ansiktet. Nu sitter jag och stryker Besten Berra medhårs medan jag försöker komma på hur faan vi ska kunna kratta gräsmattan som göms under täcket av nysnö.

Även att det sas med en viss förvåning i rösten och viljan att leverera välbefinnande. Det är helt enkelt något man får räkna med när man sitter och tittar på 1 classic inriktning "boggie" i pilotbrillor efter att ha skålat med lite rödvin för att fira in vår gemensamma födelsedagshelg. Hur ska vi fira detta kan man nu undra? Jo, vi ska kratta.

Känner jag min far rätt, vilket jag borde efter såpass många år, så har han dock ett ess i skjortärmen, det blir säkert till att kratta i morgon, men därefter så kan bara fantasin sätta gränser. Hans fantasi verkar dock inte ha några gränser, så jag förväntar mig allt ifrån att vika tvätt till att spela på casino, det skulle inte förvåna mig ett dugg om vi ska provköra några bilar heller. Ett ypperligt födelsedagsfirande med andra ord!

Förutom det så har jag åkt tåg också, i vanlig ordning så har jag även ramlar över några unika individer. Varför händer detta alltid mig? Den frågan har jag ställt många gånger. Men jag tänker att tågsläktet måste vara av en egen art samt att jag är jäkligt öppen för denna typen av konstiga kontaktförnyanden. Idag så kan man säga att jag verkligen ramlade över nytt folk, jag stöp in i vagnen, över en polisbil i miniatyrformat. Eftersom jag aldrig har tränat kampsport eller ramlar så där onormalt mycket så har jag inte heller lärt mig att landa på ett varket mjukt eller vackert sätt. Jag släppte båda väskorna jag hade i händerna vilket såklart resulterade i att den som inte går att stänga snällt vände upp&ner på sig själv och spred både hårspray, underkläder och klänningar på diverse platser i tågkupén. Polisbilsinnehavaren blev blyförbannad på mig medan hans mor snabbt var på fötter och hjälpte mig att återplacera mina saker i väskan.

Utöver det så satt jag alldeles för nära en ung dam som snärtte med sin tuggummi i tre timmar medan jag fick höra om hela hennes livssituation i samband med mobilpratet. Snyggt jobbat. Jag vet långt mycket mer om en människa vars namn kommer att förbli okänt än vad jag vet om många jag delar arbete med. Men vad göra, ville hon dela med sig så får jag ju ställa upp. Jag ska iallafall sluta klaga på finnar och sockerbegär när jag nu är tryckande påmind om att det finns alldeles för unga männniskor med hjärtfel. Perspektivberikande.

För att kompa denna klart osammanhängade text så kommer jag självklart visa några bilder på något helt annat, lite skrot som jag hittade på väg till jobbet häromdagen. Logiskt, javisst.


Detta är en av anledningarna till varför jag är glad när jag jobbar, omvägen till jobbet.


...tillomed när jag kreativt hittar någon form av inspiration av en gammal dataskärm sönderslagen i naturen. Jag hoppas innerligt att den som gjorde det har blivit av med sin ilska.


Och om datorn skulle vara någon form av vredesutbrott så undrar jag vad som hände när husvagnen slutade att tjäna sitt ursprungliga syfte.

Jag blir både ledssen och glad. Glad för att det på något vridet sätt är vackert. Ledssen för att det är så jädrans tragiskt.

Som tur är det inte med det ordet jag tänker avsluta den här kvällen.
Den här kvällen går bara att avsluta med kärlek, det blir så fantastiskt uppenbart att de närmaste människorna i min värld spelar en så enormt stor roll. Helhärligt att dem finns här och att dem vill mig så väl.

Att dem håriga bestarna precis har gått och lagt sig känns också fantastiskt bra, för då vet jag att dem laddar inför morgondagen. Morgondagen som är nu.

Sov gott!

Det är inte en vanlig tisdag, det blåser, förändringens vindar. Det blåser inte hårt, det knakar bara lite i husknutarna.

Mätt på nuet och redo att ta nästa kliv kanske det heter. Klockan är barnet i jämförelse med livet. Livet är uppe i gångfart, snart dags att skaffa sig snabbare medel eller skönare skor. Mina skor förresten, de påminner mig om när jag är för långsam på ett hyffsat smärtsamt sätt; snörar jag på mig mina joggingskor och väljer att GÅ i dem, så får jag skavsår. Joggar jag i dem (som dem bevisligen är gjorda för) så får jag inga skavsår. What´s up with that?

Med ledig dag så tillkommer långfrukost. En lååång frukost på samma antal timmar som det tar att åka tåg upp till kärlekarna i norrland. Det går att jämföra så enormt mycket, man måste bara vara vaksam vad man väljer att jämföra med.

A.
Så är det.
En annan sak jag har kommit fram till:
Jag måste vara längre än vad jag upplevs. Eftersom jag både kan stå stadigt på jorden men samtidigt ha huvudet i det snurrande blå.
Det kanske hade varit bra att få en förberedande kurs innan livets början. En förberedelsekurs på hur man väljer och att det finns så enormt många val.

Många val och inga måsten.


Jag måste inte, jag vill knäppa kort på resten av dagen.
Kvällen bjuder som vanligt upp till dans, vi ses där.

Det första jag såg när jag vaknade idag var garderobsdörrarna som stod uppfläkta likt tungor i ansiktet på ej så regelrätta clowner på en cirkus utan kollektivavtal. Det första jag kände var hur enormt varm jag var. Svetten kittlades när jag bytte höft att vila på. Därefter så blir det klart mycket bättre när jag kommer in i köket i tron om att jag är vaken alldeles för tidigt för att mötas av andra levande själar. Ack så fel jag hade, likt basgång och skönsång så var ugnen igång och brödet doftade färdigt. Så nu har jag laddat inför dagen med degen addad i magen.

Veckan var hektisk, AHA-fylld och kunskapsbreddande. Gårdagen bestod av illamående efter en lite väl lång torsdag. Dagen är öppen för kundmöten och storshopping. Nu ska jag snöra på mig skorna, trycka in hörlurarna i skinnlurarna och gunga degen till jobbet.

Det finns plats för reflektion, det är ingen lek att vara en människa.

Jaha. Jag som i vanlig ordning har träffat ett gäng säregna människor på min resa norrut, är laddad att skriva till tusen men inte datorn, den varnar om att det endast finns 3% laddat batteri kvar så jag skriver så att fingrarna "värker". Erkännande: Skulle ladda datorn och lyckades med att sätta nästan hela huset ur el men som tur är så slapp jag väcka modern för att dra med hennes expertis till proppskåpet som ligger inklämt mellan några tallar 10 meter från havet. Varför slipper jag fixa propparna mitt i natten? Jo för att det enda rummet som verkar ha el är köket. Påskmaten är räddad.

Så jag och min ludna sängpartner Besten Berra bäddar ner oss och drömmer om ekorrar, proppar och torrfoder.

I morgon så bjuder jag på muffinskaniner och strösselägg.
Spänningen är olidlig.

Ha! Spänning... El... Proppar. Fattar Du?