.leende.guldbrunaögon

Som vanligt när det är läge att sova så känner jag mig som mest kreativ. Har lust att klippa dem milslånga naglarna så att det går att skriva lika snabbt som jag tänker. Men det är som sagt en tanke som är glömd vid nästa punkt.

 

Idag har varit en ständig dag. Lång, förutsägbar och intensiv. Det har gjort det kännbart men kort, en härlig och nuförtiden vanlig kombination. För att sätta någon prick på dagens lodräta linje så avslutade jag den med att ta en "genväg" till mitt lilla bo från jobbet. Genvägen, aka den kortaste vägen, är redan utstakad och beprovad, så det var ju som gjort för ett misslyckande. Ett misslyckande som gav min högra lilltå en halvtimmes extra smärta. Men vad faan har jag att klaga på egentligen. Påmind och upplyst jänta som jag är så har jag insett att jag verkligen har allt och lite till, tacksam och rastlös som jag är så behöver jag lite till för att det ska kännas ännu bättre. Bara "lite" till. Liiiite till bara.

 

Jag har fått en hel del minnesbilder från tiden då jag var i Japan och varken visste ut eller in. Eller något visste jag ju eftersom mitt medvetande (eller var det det?) tog mig dit. När jag satt och kände mig osmakligt och bortskämt nog, som världens mest ensammaste människa. Pju, vilken jäkla tankemiss, skulle jag vara ensam bland alla dessa underbara människor i mitt liv? Nej. Såklart jag inte kan, men jag kunde. Jag har nog bara haft en väldigt lång tankebana på mig, jag har insett att snart sker någon form av landning. Då jag äntligen kan sätta ner fötterna på jorden och känna mig hemma, efter nästan 30 år "på" jorden så är det väl dags. Att känna sig hemma. Att kunna öppna dörren (oavsett om man ska ut eller in) och öppna lungorna, på riktigt. Det finns mycket inom mig som vill ut, på senare tid så har det resulterat i en mängd tavlor och teckningar. Ett varande jag visste att jag mådde bra i, men ett varande jag inte tagit på allvar. Ibland så krävs det ett rejält uppvaknande, ett ruskigt jäkla omskakande för att man ska förstå. Jag har förstått. Jag har fått omskakandet alldeles av mig själv och förstått vad jag inte förstått under nästan sju år av mitt liv. Vad jag gör av saken återstår att bli offentligt, tills dess så går jag och gör drömmar till verklighet.

 

En inte allt för djup sak:

Har börjat att lyssna på Koop tackvare min fantastiska sambo (som förövrigt blir påmind om hennes misstag mitt i natten) och dem är sannarligen årets kap. Eller 2010 års kap, vilka hjältar! Sen toppar jag det föregående dygnet med Mumford & Sons i vanlig ordning. Dem har äran att följa med mig till sängen i ett par ljudsäkra lurar och där håller dem mig sällskap tills jag med livlös arm petar bort dem. Ofta så brukar det resultera i en mobil utan batteri på morgonkvisten, det är tur att jag har skaffat mig en "oldschool"-väckarklocka som skakar hela lägenheten för att påminna mig som dygnets tid. Den gör så att jag springer upp ur sängen i tron om att brandlarmet har gått igång. Och det slår aldrig fel. Jag undrar hur många gånger jag kan lura mig själv. Än så länge så är den ett riktigt kap, jag fasar för hur jag tar mig upp efter att "brandalarmet" inte har samma effekt längre. Som på söndag, efter en personalfest som ska gå av stapeln med ett efterföljande arbetspass som startar klockan 06:00 på morgonen. Då får den verkligen visa vad den går för. Och jag med.

 

Förutom det så har jag gått och blivit riktigt biffig på sistone. Spräckte knappen på en skjorta häromdagen. Biffig sa jag!

 

Jag bjuder på ögongodis tills det är dags nästa gång:

Förmodligen så har jag redan visat dessa bilder. Jag tänker inte dubbelkolla, för timmen är sen och jag är nog ganska trött ändå. Men imorgon är en annan dag med andra upplevelser, då jag har möjligheterna till stordåd.

En stor prövning stundar: prövning numero två: ett vikariat där mina färdigheter och vilja står på prov. Det ska bli fantastiskt härligt att få bita tag i någoT jag verkligen vill ha tänderna i.

 

NågoN som jag vill ha tänderna i får jag vänta med att bita tag i. Det är den pågående prövningen, prövning numero ett, konstant och påtaglig.

 

Efter en helg med chips, choklad och champange i ett ständigt bubblande skratt så har jag laddat upp batterierna och förra veckans dimmiga dygn känns som ett litet uppvaknande efter en skimmrande semester. Idag känns det mesta lite klarare, lite tydligare, lite bättre. Men det är en jäkla vandring tills att det blir helt underbart, vilket jag får se positivt (vad annars?). Då finns tid att göra det jag är bäst på; springa och tänka. Ibland samtidigt, mestadels separerat.

Eller grön.

Eller lila.

Eller någon annan färg. Färg. Förgyller.

 

Jag har vaknat ur dvalan.