.leende.guldbrunaögon

Jag har allt man kan önska sig.

Speciellt dålig humor. Grundaren till detta är fadern som vilar tungt på sin huvudkudde i stugan vi hade stora planer på att måla idag. Vi var nästan i närheten av att lyckas, vi köpte färg.

 

Sen skrapade vi (mest far) och fasadtvättade (skulle påstå att det mer går under benämningen: sanera samt att det var enbart jag som slet med det fantastiskt blekande jobbet). Jag kommer inte att bli en sak den här sommaren. Det ordet stavas b.r.u.n. Jag kommer att slita med att hålla solglasögonen på långt in på hösten bara för att slippa blända mig själv. Men vad faan gör lite blek hud egentligen, allt är relativt, jag är brun om man jämför med medelsvensson. Konstant.

 

Vad annars? Jo, hundjagande, bikinihuttrande och soffslängande.

Förtydligande: jag har inte slängt mig själv i soffan, jag har slängt en soffa.

 

Förutom det så har jag aldrig ätit så mycket chips som jag har gjort den här sommaren. Det är som om dem bara rinner in i munnen på mig och jag har aldrig brytt mig mindre. För jag har insett en sak; min humor överglänser min chipskropp.

 

...det kommer att gå bra för mig...

 

Den norrlänska ironin är påtaglig. Överallt. Hela tiden.

 

Titt´ba!

 

För den normale: det här är en bild på mittendelen av mitt ben. Jag behöver visa i vilket skick jag traskade runt på staden. Traskade. Flanerade likt flanören gjorde jag inte, jag var alldeles för ovårdad för det.

För den konstige: skit är inte till för att sitta på knäet. Det är till för att ätas.

 

Min bror pimpade min far.

Fadern hade säkert tyckt att han var cool, om jag inte hade skrattat så att jag fick sätta mig ned. OCH hämta andan. OCH ursäkta mig. ...flera gånger om....

 

Sen åkte jag bil. Det var fantastiskt tråkigt, ända tills jag hotade med att hoppa av om jag inte fick köpa hörlurar. Det fick jag och somnade likt ett litet barn till "lilla lovis". Det är så att man skäms. Hur lyckas jag att hitta så dålig musik. Och hur lyckas jag göra det till så bra musik i mitt huvud.

 

Sen så har vi ölvaktaren.

 

Som blir provocerande less när man tar bort vakt-anledningen.

 

Sen har vi den kobenta anledningen till att jag vaknar klockan 3 varenda natt nuförtin. Förbannat tur för honom att han är så söt. Och luktar så gott. Och inte förstår sitt eget bästa.

 

Jag tror ju att jag är supercool. Det är det som är så jävla skönt, speciellt i efterhand då jag inser att jag verkligen är supercool. Verkligen. Super. Cool.

 

Jag går och lägger mig med dem orden.

Det känns bäst så.

Besten Tyson söker efter värme, och vart finner man inte den som bäst; jo, i ett knä. Speciellt trötta knän som inte vill röra¨på sig allt för mycket "-Mmm..."

 

"-Stör mig inte..."

 

Väntar på att frukosten ska landa så att jag kan hämta ny energi. För idag står återvinningscentralsbesök, knappshopping och husskrap på schemat. Kanske ett bad också.

 

Världen ler mot mig. Jag skiner ikapp med solen.

Bekänner att det är den fjärde lördagen på raken. Att jag funderar på jobbet ändå... Det sägs att det krävs en vecka att varva ner på semestern, det känns tryggt eftersom jag fortfarande vaknar med ett ryck och tanken "-Jag har försovit mig till jobbet!". Men det börjar att bli bättre.

 

Mycket bättre.

Väldigt jävla tokbra rent ut sagt.

 

Jag är som sagt i paradiset. Där gobitarna avlöser varandra och där jag aldrig känner mig ensam eller obehövd. Kanske lite väl överbehövd. Dagen på D även fast den bara kallas onsdag har gått av Stapeln med ett stort S. S som i Sökande, Svettig, Söt, Säregen, Snabb och Sandréfärgad.

 

Vaknade av en mor som ringde och sa att hon var försenad, jag funderade på vad hon kunde vara försenad till en sådan tidig tid på dygnet. Tiden var inte tidig, det var jag som var sen. Eller bara efter, klockan var mer än det brukar vara när jag kravlar (läs: studsar upp) från sängen. Efter att jag hade lagt på telefonen, ja verkligen lagt mig på telefonen, som jag brukar göra när jag är trött och av någon anledning fått tag på den för att därefter knöckla in den under madrassen, så hörde jag hur det skrapade på dörren. Påminnelsen av glädje och lyx blev total, så självklart öppnar jag dörren och in störtar de två håriga bestarna som väntat på mitt uppvaknande utanför. Den ena står och funderar nedanför sängen på något obegripligt medan den andra studsar upp och ger mig en blöt puss på kinden, lyckan är total. Värmen i det "kalla" rummet blir påtaglig då jag helt plötsligt har en liten kropp brevid mig som andas de lugnaste och mest okonstlade andetagen jag känt på länge. Bertil heter han, Berra är hans tilltalsnamn. En fin jycke som absolut inte får vara i sängen, Det vet han. Det vet jag. Men båda två vet vi att vi är ett undantag. Jämt.

 

Så där ligger han som om det inte fanns några problem i världen medan jag läser slutet på min nyinköpta bok. Därefter lägger jag ner boken på trästolen brevis den lyxiga sängen och funderar på vad jag vill göra för dagen. Jag vill göra något bra. Och bra blir det.

 

Jag storstädar den välanvända balkongen och inser att jag behöver göra stordåd under någon av de kommande dagarna för att just denna balkong ska bli övermysig igen. Just nu så är den bara mysig.... "Bara"....

 

Därefter så rycker det i min rastlösa kropp av att få använda en maskin, något som låter. Gräsklipparen var redan upptagen av den goa tösabiten fru L, trimmern var utan bränsle och skotern var utan snö så jag tog första bästa därefter och kopplade in högtryckstvätten. Altanen på baksidan hade inte fått någon kärlek på länge. Så jag gav den det den förtjänade och mer därtill. Dock så lämnade jag brottsplatsen utan något vidare dåligt samvete då jag plötsligt blev varse om att det fanns möjlighet till skjuts till den underbara modern. Resan till det nya målet för dagen blev långt ifrån jobbig när jag fick dela baksätet med de håriga bestarna.

 

Hade dem kunnat sjungt så hade dem nog hängt med på: "-Vi har det bra, vi här bak i bilen, men vi vill ej va med om nån krock. Badobidamdam, badobidamdam badobidamdam bopp!" Istället för att sjunga så tittade dem bara på mig. Tittade med svårdefinierbara blickar. Så jag klappade på dem, och tog kort:

 

Vad vill han?

 

Besten Berra ville inte ens titta i kameran även fast jag försökta med "allt": "-Vill Du gå på promenad?!" "- Maaaat!" "-Duktig kille!" "-Åååååh, vad fiin Du är!" osv osv.... osv osv... osv.

 

Så den långa bilfärden blev kort. För kort. Jag staplar ur den goa bilen med dem många gobitarna i hos den moderliga gobiten en stund senare. Inser att dagsverket inte är slutfört. Trappen har blivit till i den växande stugan och helt plötsligt uppstår nya möjligheter i det gamla tjärade boet vid havet. Möjligheter som vi ger blanka faan i då vi inser att det lättaste sättet att få ut dem oanvända träskivorna etc är genom balkongdörren som saknar balkong. Det gäller att ha någorlunda vett för att kunna hiva ut skivor samt plankor utan att själv falla fyra meter ner på de mysiga brännäslorna. Vi hivar. Vi skriker. Livet känns påtagligt och svettigt. Vi bär och vi snubblar. Livet känns fantastiskt härligt.

 

Jag tar på mig att bära plankorna till sjöboden medan modern hivar in pajen i ugnen:

Jag försöker inbilla fotografen att jag är stark. Jag lyckades och blev bjuden på en välarbetad paj.

 

Som sagt. Välarbetad.

 

Därefter så fick vi besök och pajen blev uppäten. Och efterrätten. Och tilltugget. Och myggen som inte fanns.

 

Sen avnjöt jag ett snyggt hallhäng med mycket kärlek och lika mycket hår.

Först måste jag bara visa min glada sallad tillhörande middagspajen.

 

Så, nu:

Med den bilden så går jag och lägger mig.

 

Nästan, måste bara bjuda på morgondagens största bekymmer:

Förklaring:

Ja.

Det är en trapp.

Eller trap som det heter på engelska då den svenska motsvarigheten är fälla. Typ.

Hursom, så tränade jag blandannat rumpan på gymet med en gobit igår. Den känns idag. Jag vet att den kommer att kännas ännu mer i morgon, vilket gör att den här fantastiska och nyinsatta samt efterlängtade trappen kommer att vara en svidande invit på den stundande morgondagen. Jag sover på saken. Kanske stannar jag "häruppe" i morgon för att låta bli. Men förmodligen så kan jag inte låta bli, inte låta bli allting som händer nedanför och efter trappen.

 

Antingen så slutar jag att gyma med min bror eller så ser jag till att aldrig stiga upp från min säng. Det förstnämnda är det enda alternativet.

 

Morgondagen är välkommen.

Behövlig: för att jag har velat fått det ur mig så jäklarns länge.

Efterfrågad: för att jag frågar mig själv varje dag varför jag inte tar mig tid och energi till att skriva. Det är som om all energi har gått åt till att hålla fokus, egna förväntningar i andningsbart läge och alla nya intryck i någorlunda reflektion.

 

Så vad har jag att bjuda mig själv på?

Jo, bilder och inte så mycket tankar. Tankarna och dess tillhörande ord är redan bearbetade och uppdaterade tusengångerom i huvudet. Så jag låter bilderna tala nästan för sig själva. Nästan.

 

 

Eftersom alla, till och med min mor, har läsplattor nyfört'n så sparar jag mig jobbet att vända vissa bilder på rätsida. Det får Du göra alldeles själv, så lätt tänker jag nämligen inte göra det för Dig. Lite gympa under semestertider.

 

Och innan jag laddade upp bilderna så tänkte jag skriva lite intill varje bild. Men nu gör jag som jag tänkte till en början; låter bilderna tala.

 

Toabesök och bukfylla på snabbt intågande under rälsens framfart.

 

Återkommer snabbare än Du tror!

Jag går in i ett annat mood. Jag andas långsammare, blir inte påverkad av omvärlden på samma sätt som de senaste veckorna. Jag stannar alltså på alla broar jag går över för att kunna stödja underarmarna mot räcket och blicka ut över vattnet medan jag låter lungorna smaka på tiden i reflektion, eller totalt huvudtömmande. Snarare det senare.

 

Jag låter lätta tankar skölja igenom mina ömmande tinningar. Det låter så lätt när jag skriver det, men det är bannemej inte lätt att kommaihåg att göra det med alla nya intryck, människor och den starka viljan att lära sig nytt. Nytt som i att vara på väg OCH vad jag är på väg!

 

Ett kommande vikariat med mycket ansvar.

 

Men det är sen, först ska jag dammsuga nuet på vardagens guldkorn i form av semester i norrland. Vissa drar utomlands eller åker på semester i en stuga söder om kallheten, jag drar till mitt paradis. Miamiskär, älskade Miamiskär, där klipporna är karga, havet är isande och uppfriskande, vindarna är svala, där myggorna är få och gobitarna är många, där jag alltid andas med magen och ler så att kinderna värker. Längtan är massiv efter kärlekarna i norr. I morgon klockan 15.00 så tar jag av mig mina arbetskläder och inte sätter på mig dem fören om fyra veckor.

Här ligger jag i min säng, det är måndagskväll och jag ska resa i tiden genom att publicera det i morgon, tisdag. När jag jobbar. när jag verkligen inte har tid eller fokus att göra något sånt här. Så vad ska jag skriva till framtiden...

 

Hjärtat slår dubbeslag i den kalla julikvällen. Jag är uppe sent och ska vakna tidigt, alltid en vinnande kombo.

Känner mig inspirerad och vill skapa något så fort jag är ledig. Närmare bestämt på torsdag, då ska här skapas. Stort eller litet, målat eller skruvat, färgglatt eller intetsägande, det ska skapas och jag ser framemot det. För jag har lust och stora behov av att stanna den flyende tiden som vevar på likt en stor vindkvarn i storm. Behöver stanna tiden.

Jag ska också bjuda på den närmaste tiden i form av bilder, det är liksom dags för det nu. Behöver stanna tiden, utforska det som har varit och leka i tanken på det som komma skall. Jag ser framemot att få vara i nuet på ett annat sätt än vad det blir när man jobbar och/eller träffar massor av folk dagarna i ända. Det är kul, men det är dags att göra som mor säger: "- Ha tråkigt med Dig själv."

Tråktorsdag, jag välkomnar Dig.