.leende.guldbrunaögon

Det där med att raka benen är så överskattat. Jag överskattar. Om hår nu inte ska finnas , förutom på huvudet, varför har vi det då? Borde inte evolutionen gjort oss kalare?

Om jag någonsin får barn så tycker jag synd om dem i förväg, karlar är ju kända för att inte vara mindre håriga än kvinnor och om kvinnan, jag i det här exemplet, redan är jävulskt hårig, så kommer ju avkomman att bli hårig...ast. Det kommer att bli en liten trollunge, som säkert kommer att bli retad på mellanstadiet och inte förstå varför iallsindar klasskompisarna kallar henne/honom för italienar'n.  Italienare sen, sydeuropéer, varför har dem oftast mer hår på kroppen (karlarna iallafall)? Jag har fått lära mig att hår finns till av anledningen som en värmande isolering, det är ju varmare i sydeuropa än här uppe, borde inte dem har färre hårstrån på kroppen då? Om jorden blir varmare, betyder det att vi kommer att bli kalare då? Eller fungerar håret som isolering åt andra hållet också? Alltså, att inte värmen kommer åt oss lika lätt? Och om håret nu fungerar positivt isolerande åt båda hållen, då borde ju det betyda att färre kläder behöver tillverkas om vi låter det växa fritt? Det borde ju vara otroligt tilltalande i ett samhälle där miljötänk blir viktigare och viktigare. Ja, sammanfattar man detta inlägg till min fördel, så borde vi låta bli att raka benen helt enkelt. Allt pekar ju på att det är det absolut bästa för vår fortsatta existens och hela planetens välmående, ja, tänk bara på ozonskiktet. Dels att vi inte behöver tillverka lika mycket kläder och dels att vi inte behöver använda någon av alla dessa produkter som gör oss kalare. Vi räddar ju för faan planeten!

Idag har jag jobbat på den otroligt viktiga semesterbrännan. Det har väl gått sådär. Jag har inte ens fått bikiniränder FAST jag har varit ute hela dagen. Vad är det för fel på mitt skinn? Eller har dem jag legat brevid varit så bleka att solen fastnat på dem? I sådana fall så borde det istället ha reflekterats tillbaka på mig och gjort mig brunare än elefantbajs. Så det måste helt enkelt vara för att dem har så mycket färg på sina skinn så att solens strålar absorberas av deras mörkhet och bara försvinner.

Imorgon så ska jag köpa en madrass att flyta omkring på, det borde fungera. Eller iallafall lite ugnsfolie (inte att flyta på, så dum tror Du väl ändå inte att jag är?) , ställa mig på det och bara hålla tummarna att det reflekterar som faan. Eller så skiter jag i att duscha på några dagar så att jag samlar på mig en naturlig, mijövänlig (?) och hälsovänlig brunfärg.

Jag älskar att bada. Likt ett barn så gör jag bomben från bryggan och plaskar tills att jag får russinfingrar. Tillomed The Dog är en större badkruka än mig. Dagens dopp blev det första i havet för i år, också, det firas med en jordgubbstårta. Hoppas jag, eller så får jag nöja mig med rester från gårdagens grillning. Inte något att gråta över, men en tårta är alltid en tårta.

Mor. Min mor. Vilken böna, så underbar, så go, så genomhärlig. Hon blir dagens guldkorn, det finns det inga tvivel om.

Botaniserat på kuriosa och antikt idag. Jag blev kär. Kär i saker.

Därefter bjöds jag på en utmärkt middag i skäret. Varpå jag fick tuppjuck och bestämde mig för att måla om på toaletten. Nu är det gjort, det var ganska mörkt så jag får väl vänta till morgondagens ljus för att se resultatet. Spännande. Behöver bara sova lite innan.

Sov gott!

...ett eller två guldkorn.

Ett möte:
En långsam springtur avslutades med 300meter spurt. Just precis nedanför huset så möter jag en karl som är ute och dras av hunden. Han joggar alltså. Jag smittades i vanlig ordning av adrenalinkicken och sprang de återstående 100metrarna fortare än snabbmakaroner.

Efter andningsletande och vattenpaus så tar jag med Berra ut på en "märka-revir-runda". Vem möter jag inte om karln med hunden. Nu dyngsur av svett gåendes, fortfarande dragandes av hunden. Berra vill självklart hälsa och den inte allt för socialt tränade karln säger: "-Var det Du som sprang förbi mig förut?" "-Ja, det var jag.." "-Va SNABBT Du sprang! Det sa bara SWOOOOSCH och så var Du borta!" "-Jamentack! Det tar jag som en komplimang! Vad glad jag blir!" "-Ja...hrrrmmm...japp." sa karln och gick "fort" därifrån. Jag tittade på Berra och han tittade upp på mitt rekordstora leende.

Regnet öste ner, äventyrsgubben på höger axel tog ett hårt grepp och ledde ut mig på cykeln. Här skulle inhandlas midsommarförfining. Det skulle alla andra också.

Därefter så åkte jag med mor för att hon skulle handla.

Nu sitter jag med skorna på för att hänga med E när hon ska handla. Det här är den stora handlardagen inför den stora ätardagen.

Och jag är slut, cykelturen i spöregnet gjorde mig dock så där härligt galenglad.
Tacka vettja regn för oss galna människor...


Vänta...


Tittut!

(Jag bör verkligen sova nu)

Det blev en lång kväll, i goda händer, något förvirrade, men in i hjärtat så goda!

Jag hämtade upp K för att träffa I + resten av hennes käraste. Det var en hyffsad lång väg till stugan där hon befann sig som det var. Men K och jag gjorde den längre. Med en kass co-driver så körde jag på tok åt helt fel håll. "-Vi måste stanna och prata med nästa människa om vart vi ska..." "-Ja... Titta, där är några!!" "-Hej, vi ska till några av dem här platserna, vet ni vart de är?" "-Får vi se?" ...en lapp lämnades över till två okända händer... "-Nej, det är ingenting vi känner till, vi har nyss flyttat hit, men lite längre ner på vägen så ligger det ett konferenscenter, där kan ni fråga!"

Väl nere vid konferenscentret så pågår det ett midsommarfirande omgärdade med röda stugor för fulla muggar. Vi svänger in och K hoppar ut för att fråga första bästa kransbärare. Efter lite ordväxlingar så ser jag henne gå vidare, då hoppar jag ut och tar med mig The Dog aka Berra ut i skuttet. Det spelas dragspel och folk ser så där lagomt svenskt glada ut. Fel, fram till mig kommer nämligen en karl och säger: "Hi there! I just heard that you don't know where to drive..." "-Yes, that's true. We are a little bit lost..." "-No you are not, you are where you should be, here, take this!" Och fram till mig räcktes en midsommarkrans. Jag var inbjuden. Men det var ju inte riktigt vad vi siktade på, vi ville ju hem till I. Jag och Berra traskar oss fram genom klungan av skrattade människor kompade med dragsspelsmusik till K som hade fångat en sån där fager kock. De stog djupt försjunkna i hans mobiltelefon som bjöd på vägbeskrivningar och samtal till vän för att få oss på rätt väg.

Ja, det hela slutade lyckligt. Nu sitter jag här lagomt mätt på jordgubbar och grädde serverade hos I med kärlek.

Dagen har bara börjat, men jag har redan fått mitt guldkorn#6.

Vaknade efter en natt i hästens förlorade drömland; pigg som en mört. Eller någon annan fisk som man kan likna sig vid när steget ner på golvet från den varma sängen känns lekande lätt. På med löparkläderna, på med de nya fantastiska skodonen, på med bra musik i öronen och tillhörande avvinkning av sig själv i spegeln med ett leende och en tummen upp. Med orden "spring så länge det är kul" till mig själv, så kände jag ingen som helst press att det varken skulle bli långt eller snabbt.. Utan frukost i magen (dumt, jag vet) så kom jag 8.8km, lång sträcka för ett mindset som var inställt på en betydligt kortare innan energinivån skulle ta slut. Med en kilometertid på 4.34 så är jag förbannat nöjd, nervarvningen blev naturlig när jag på slutkilometrarna mötte E med Berra i släptåg. Lycka!

Jag har jäkligt svårt att dela med mig av träningsresultat, men dagens med tillhörande nedvarvningsumgänge, blev mitt guldkorn, därav delgivandet.

Gårdagens guldkorn får faktiskt till att bli mitt tandläkarbesök. Upplevelsen i sig, att ha någon som gräver och skrapar i munnen är inte angenäm, men sammanslaget så blev det ett helheltsäventyr.

Det hela gick till så här.
Jag vaknade och insåg att jag var utan bil och bra bussförbindelser. Fars gamla lila superåk till mountainbike stod och tittade på mig i ett hörn av gården. Efter lite däckpump, sänkning av sadeln och farhågor om öm bak så gränslade jag vidundret. Fort som faan. En knapp timme senare, framme i staden så behövdes det en hjälteinsats och jag fick låna mors bil, köra hela vägen tillbaka till boet för att hämta lite stål, sen åter igen in till stan för att i sista minut, utan att ha fått den planerade duschen, störta in till kära tandläkare A. "-Ursäkta, här har Du dagens mest ofräscha tandläkarbesökare!" Med fingrarna runt näsan likt en klädnypa säger A: "-Nejdå, ingen fara välkommen in..."

A är nog den bästa tandläkare jag har haft. Eller han ÄR den bästa tandläkaren. För han hittade inga hål den här gången heller, eller..... det kanske gör honom dålig?

Hursom.

Därefter upp på sadeln igen för att streta hem, och jäklar vad det gick, med ett späckat schema som motivator så var jag framme på 50min, galet slut, men framme. Äventyret blev mitt guldkorn#5. Öm i baken? Inte värst. Cykeln kvar i ett stycke? Inte värst.

Just nu ligger han och hämtar andan efter vårt första äventyr den här sommaren. Sötabiten och jag fick oss rejäla dragkamper under turen. Han vill märka revir och jag vill gå. Jag ser framemot när hundar har utvecklas såpass mycket så att dem likt lamor kan spotta istället, spotta kan man ju göra när man går. Berra ska få bli den första lamahunden som spottar sitt revir.

Jag har fått ett mission av far också, att inreda i gäststugan som de senaste åren har fått stått som förrådsstuga istället, men nu är det dags att göra om krypinnet till en välkomnande boning. Kul! Var min första respons, nu har den däremot utvecklas till en enorm prestationsångest istället, med lite tillgångar till att fixa något nytt, så har jag bara möjlighet att röra mig med det möblemang och dess småplock som redan finns och det skulle jag vilja påstå är en haddedudelja till salig blandning. Det finns inte en enda träbit som har samma nyans, det finns två sängar, ett klappbord, en grön soffa (min!min!min!) och lite silvriga och svarta hyllor och byråer, att lägga därtill så står det ett stort träningsredskap där inne. 1+1= inte 2 i detta sammanhang. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Först så tänkte jag att jag vill måla ALLT, men dels är många ytor behandlade samt av stål och därtill så är tapetseringen lite halvtaskig. Min andra tanke var att jag skulle tapetsera om, men där tar både plånbok och kompetens slut. Så jag får helt enkelt jobba med dem beiga och röda väggarna, det 70-tals gula porslinet i badrummet och de enorma fönsterrutorna. Kan jag få en kreativitets-kick tack?

Till en helt annan sak, jag skulle vilja lära mig att skallas. Det måste ju vara den ultimata chocken för en förövare som tror sig att det räcker med att hålla händer och ben bundna. Det där är nog konsekvensen av att jag i över en månad inte har haft en Tv och gårdagen avslutades med att kolla på action. Bra eller dåligt, jag vet inte, och vem skulle kunna och VILJA att lära mig att skallas, jag vet inte.

Min dundersöta till supernödiga lillebror med sitt fantastiska morgonhumör väckte mig halv sex i morse för att säga att han behövde ha tröjan som jag sov i; "...Haha! Skämta bara! Jag undrar om Du kan skjutsa mig sen...". Jag var definitivt upplagd för skämt denna tidiga timma, speciellt med tanke på att jag inte gick och la mig i arbetstid igår. Långt mycket senare än så. Iallafall så har lillbiten fått något i ögat, det har svullnat igen så att han inte ens kan se med det. Vilket gör att hans djupseende = noll. Så jag kör honom mer än gärna. För mitt hjärtas skull. Hopppas att det inte är något allvarligt. Annars måste jag nog skola om mig till yrkeschafför.


Min "ajabaja-sov-t-shirt".

Good morgon!

Eftersom jag fick semester i fredagskväll så ser jag det här som dag tre. Bara så att ni är med på räkneprocessen.

För att göra det lite krångligare så tar jag gårdagens guldkorn som nummer tre, även fast det borde vara tvärtom. Fast vem säger det förresten, här är det ju jag som sätter reglerna.

Ja, det var dagens kärlekshälsning.

Dagens och semesterns första guldkorn är C&C som är så jäklarns goa och gör min kväll dränkt i choklad. halleluleja åter igen.

.

..och inte vet sitt bästa, så blir man faan helt jävla galen. Jag har lust att ruska om, daska till och skrika så att poletten ramlar ner.
Men det gör jag inte.

Vem är jag att säga att Du gör fel?

Fel för Dig eller fel för mig?

Hej onsdag!
Jag kanske ska få äran att swinga A i en stor kram ikväll, om hon är vaken när jag väl har tagit mig ifrån jobbet det vill säga.

Att blanda i härligheten så fick jag förfrågan om att få lite långväga sällskap under semestern av M, hjärtat slog återigen volter och jag likaså (önsketänkande). En volt rikare, en tand fattigare.

För att toppa läckerbitarna så fick jag en bioinbjudan av en annan A till helgen, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Även om inte solen lyser så gör jag det och jag består även av lysande idéer. Jag säger bara: äventyrsbad.


Ett svettigt jag på väg till jobbet. Det blir inte bättre än så här då.

Imorgon så ska jag göra allting, det bjuds på diverse plaskande i jobbduschen, jobblunch, jobbtoalettbesök, jobbkollegor och ja, varför inte toppa med lite jobb på det?!

Jag har suttit och knopat ihop ett litet arbetsschema till den eller dem som vill veta hur jag gör när jag är där, för snart så ska jag inte vara där längre. Det bjuds på livets första riktiga semester, det var på tiden. Och vad ska jag göra? Jag ska bara vara, mysa och leka fastighetsägarinna. Gå på tur, paddla havskajak, äta skärgårdslunchar och middagar, dricka vin, läsa bok, bada i regn och bada i solsken, klä mig i icke-arbetskläder, cykla, springa och gå, vara hundvakt, träffa familjemedlemmar och icke-familjemedlemmar och kanske framtida familjemedlemmar, äta sushi, gå på pubaftnar och lyssna på band. Jag ska göra en massa saker som bara inte går att planera. Eller jo, det gör det i och för sig, men JAG ska inte planera dem, de ska få rinna över mig som i viss mån planerade impulshandlingar.

Något jag lovar att jag verkligen inte ska göra på min semester:
- Barn
- Träffa energitjuvar
- Åka långt bort och bli stressad (snarare vandra långt och bli lugn)
- Gråta åt regn
- Pina mig själv, inte ens i solen (i löparkläder är undantaget)

Men som sagt, jag har ett mission. Att ta tillvara på alla dagars små guldkorn. En dag i taget, ett guldkorn i taget.

Det var jag som sprang som en glad liten tomte i de inte allt för djupa el-ljusspårsskogarna och hejade glatt på alla som jag mötte. Samma person var det också som medvetet saktade in en liten aning för att hämta andan innan jag spurtade om varenda person som jag såg framför mig i spåret. Ytterligare samma person som på största allvar funderade på att gömma mig bakom nästa stora sten eller breda stam för att hämta den borttappade andningen efter att ha tokspurtat om varenda jäkel och därefter fortare än blixten kutat som ett skadeskjutet rovdjur i allt för många backar. Mottot, bli aldrig omsprungen. Undantagstillstånd: om Du behöver göra pushups, knyta skosnörerna, träffar en bekant eller har tappat något. Nej, farten gills inte.

Och nej, det är fortfarande inte jag som i sexan på mellanstadiet la ner ett halvt kilogram med knappnålar i pyttipannan under skollunchen.

Jag skiner som en sol, underbart väder, luften går att andas och ingen behöver tänka på om dem ska packa med en jacka, det är helt enkelt så att man får sätta på sig den där jackan.

Luke Skywalker sitter på min axel och vårdar mitt sår. Andra axeln är totalt bekymmerslös. Lite skevt lastad idag med andra ord.

Förresten,
ett tecken på att man behöver duscha håret: man kommer inte ihåg när man gjorde det senast.
Ett tecken på att man vaknade på rätt sida: skönsång och piano till gräsklipparljud var väckarklockan
Ett tecken på att man mår bra: man mår bra.
Ett tecken på att det är dags att träffa bror snart: jag saknar hans norrlänska ironi.
Ett tecken på att man behöver städa: jag har letat ena delen av sladden till mobilladdaren i över en vecka utan att hitta den.
Ett tecken på att man är kärlekskrank: det gör skönt ont i hjärtat.
Ett tecken på att man behöver snyta sig: det är ansträngande att sitta ner och andas.
Ett tecken på att man behöver något nytt: det gamla känns slitet.
Ett tecken på att ens nya joggingskor är fantastiska: det gör bara lite ont i benhinnorna.
Ett tecken på att det finns för många tecken: det är dags att ta tag i den här dagen.


Och ytterligare ett förresten:
Snart så återförenas jag med mors kamera, då lovar jag inte att jag lägger upp bilder, men däremot så lovar jag att knäppa en jävla massa.

Och just ja, bilderna från personalfesten i slutet av mars ligger fortfarande och myser i min kamera utan datorsladd.

Vilken dag det har varit och vilka fantastiska möten.
Jag älskar människor. Alla är så olika, så intressanta och vissa har förmågan att frambringa skratt tills kramperna blir för stora för magen att hantera.

Dagens möten tar jag till hjärtat och hoppas att morgondagen blir likvärdig, dock inte lika intensiv, jag måste ju få vila.

Förresten, jag har en plan för semestern. Eller flera planer. Men alla under topic "missions". På det bra och härliga viset. I will let you know.

Tänkte förresten ta och pränta ner alla guldkorn från idag, men det surrar i mitt huvud likt ett getingbo av männskliga upplevelser, så jag får nog vänta tills dagen gryr på nytt.

Tålamod!

Det är något som självklart (för att göra det lite krångligare) är en definitionsfråga. Men någon form av stegring på tålamodsstegen är kravet. Det osynliga kravet.
För vissa kommer det lättare, för att ta det extremt tydliga exemplet; att bli förälder, då mer eller mindre tvingas man in i ett större ansvar gällande tålamodsåtagandet. Man blir tvingad till en viss form av tålamod (och alla som inte känner tålamodsstegringen vid barnaprocessen är dåliga föräldrar). För nog finns det olika former av tålamod alltid. Ta ett annat tydligt exempel, att stå i kö. Det verkar vara många människor i vår värld som inte klarar av att stå/gå/vänta/åka i kö. Till vilken nytta? Det är härligt att det finns så många vackra människor här i världen så att jag känner att jag har något att titta på när jag står i kön.

Jag har knäckt koden om min egen definition av alla vackra människor runtomkring mig. Jag har ett skönhetsfilter i hjärnan!!! Jag har börjat att inse att dem absolut flesta människorna jag springer på här i nuet är pinsamt vackra. Men det sitter inte i samhällsidealet, det sitter i glimten i ögat.

Har Du glimten i Dina ögon så är Du vackrast i mina ögon.


Virrade bort mig i tankar, segel och friluftsmuseum efter jobbet.


En flickdröm. 4real.

Jag satt mig själv på trötthetspottan själv idag. Alldeles alldeles själv. Men så blir det när man har "förjävlakul" kvällen innan. För visst var det förjävlakulasså!

Gårdagen:
SpeedSvidadeOm till långklänning och sminkade över det gamla sminket, kvällen var ung i sinnet och gammal till uret, Kvinnan som talar vet vad hon talar om. Grattade alla med vit hatt och skålade med allt, till och med elskåpet utanför KallePåSpången. Om det nu var ett elskåp.

Dagen:
SpeedSvidadeOm till fjällvandrarshortsen, kastade i mig själv i de svettdoftande inlinesen och stakade nästan hela vägen till jobbet. Väl där så var det speed igen, i dusch, i frukost, i vett och energi. Det gick bra. Enda fram till 5minuterinnanlunchenpaniken, magen skrek, jag skrek nästan jag med och allting gick att äta. Men vad är väl 5 minuter av panikhunger när man därefter kan sleva i sig härligheter och toppa med kanelbulle. Just det, ingenting.

Sen fortsatte dagen i bra tempo och väl hemma sitter jag med öppen balkongdörr och känner hur flugorna bara älskar min svettiga kropp. Utanför hör jag hur grannarna skålar till sommarkvällen, inne i boet hör jag hur E och S spelar och sjunger. Så jäkla vackert.

Snor bild av M på en suddig jag på väg hem från jobbet till härligheter under gårdagens afton.

...som bara jag kan se.

Det blev en liten lätt pubrunda igår. Trefligt.
Jag gör som PH och syr mina egna kläder. Förärade lillördagen med en skapelse som tyvärr inte höll i sömmarna. Men det verkade som om de flesta hade fokus på ölen så det märktes nog inte att jag inte var hel.

That's a statement.

Hade ett 65cl glas med vatten brevid sängen, skulle ta bort en stor kudde för att sova. I mörkret hör jag hur det dunkar till och sen känns det som sommarregnsmatter i hela rummet. Tänkte skita i det hela och somna ändå, men inser att jag har datorn stående i rummet. Svärandes går jag upp och tänder lampan, synen som möter mig gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Hade det kunnat regnat inomhus så skulle man mötas av synen ofta, men som tur är så gör det ju inte det. Fick torka av elektroniken och hoppas på det bästa.

Datorn klarade sig, mobilen också. Likaså mitt samvete. Tack.

Det där med avståndsbedömning är en svag sida hos mig.

"-Fisken jag fångade som slant var så häääääääääääääär stor...."

Jag jobbar dock på att bli bättre, genom att äta kanelbullar i sängen. Gott och mysigt under själva inmundigandet, men ack så efterklok man är nu då. Jag måste helt enkelt ligga väääldigt stilla för att inte reta gallfeber på mig själv i natt. Antingen det eller att skaka av lakanen nu. Men gör jag det nu så kommer jag förmodligen inte att hitta tillbaka till den otroligt sköna sitt/ligg-ställningen jag har just nu. Sicket dilemma.

Jag bjuder på en hemgångsbild i de sista strålarna sol som den lilla staden krämade ut till kvällsluften.

Ja just ja, här är beviset på att jag inte blev för läcker för internet under gårdagens permanent. Det syns i och för sig knappt på bilden, men det är nog för att det knappt syns i verkligheten heller. Jag fick höra "-Va snygg Du är i håret" idag, med ett efterföljande: "..vart klipper Du Dig?". Så det är väl själva huvudsaken. Thi.....




På vägen hem från jobbet så stannade jag på en mack och för att köpa bullar. Utanför stod två polisbilar, suget efter kanelbullar var större för rädslan av att trampa in mitt i en elduppgörelse mellan tjyv&polis. Det visade sig dock att poliserna hade donutsmöte med tillhörande kaffe och "höhö..."




Och så Bron med stort B's kvällsutsikt


Det är dumt att säga något annat än att jag är nöjd med dagens arbetsinsatts. Det är också dumt att säga att jag borde sova nu, det är ju så jäkla logiskt. Lika logiskt som att det finns otroligt vackra människor här i världen. Tack!

Kände mig så jäkla snygg när jag vaknade idag.
Hela dagen har varit så, enda tills jag slog bakut och bestämde mig för att permanenta håret. Nu sitter jag här med en läggningsvätska som gör att jag ser ut som en blöt hund och luktar som ett nyblivet fyllo. Det ska bli spännande att se hur det blir.

Slutar jag att lägga upp kort på mig själv så är det ett bevis på att jag blev alldeles för läcker för internet.

På tal om internet.
Är inte det lite väl 2007. Vad kommer härnäst? Något måste ju hända med utvecklingen, internet har fått hängt med alldeles för länge.

Utveckligen annars under de 30 senaste åren har varit speedad, men internet är sig likt, det enda som har hänt med det är att det har blivit större och mer lättillgängligt. Det borde ju komma något helt nytt snart. Jag väntar med spänning på att det kommer. Eller kanske det är mitt strå i stacken. Då får jag lägga på ett kol.

Jag är motsvarigheten till dödstrött. Pigg som en lärka. Och i morgon är den tidigaste dagen på jobbet denna vecka, med tillhörande mastodontinsatts.

Idag stängde jag stället. Det är lite som en skräckfilm stänga, att gå i den enorma byggnaden som är nästintill alldeles folktom och höra hur det knäpper i lamporna när dem en efter en släcks. Det är som om mörkret och tystnaden jagar mig på väg ut, hittills har jag inte blivit tillfångatagen. Det skulle i och för sig inte vara alldeles för hemskt att bli instängd där under en natt, det finns ju nästan allt man kan önska sig. Säng, kuddar och täcken, ljus, böcker, tv, dator, mat, snacks, vin... ja, det är väl sällskapet som fattas bara. När det är ett halvt dygn innan man ska vara på plats igen så skulle jag önska att det fanns en sovsal där, det skulle vara lite mysigt, iallafall om det blir som jag tänker. Känslan av att vara på klassresa i 5:an igen.

Sov sött!
(...vakna blött. Sov gott, vakna tort...)