.leende.guldbrunaögon

Sett dagen i vitögat.
En ömmande tung faktiskt jävligt jobbig kropp till ett annars så smart huvud, vimsade ut på gatan när klockan slagit efter lunch. Gick runt samma hus två gånger innan jag tog riktning mot sopsorteringsmetallgrejerna, väl där så slängde jag sparat gammalt elände. Väl slängt så tänkte jag först panta flaskor, sen posta ett brev och därefter gå på en jävligt lång promenad. En sån där härligt rensande promenad som dem pratar om på alla program där det är folk som sitter i soffor och pratar om vikten av att röra på.
Aja.
Hursomhelst så gick jag 20 meter innan jag fick syn på antikvariatet som jag sett så många gånger förr. Idag var en bra dag att se stället för första gången på insidan också. Det var som att kliva in i en tidsmaskin, jag älskar´t!
Transistorradion stod i ett hörn och verkade inte ha spelat annat än den gamla dängan som välkomnade mina öron, böckerna blad var gula och stod staplade som om dem höll upp den andra våningen, en fröjd för ögat. Dock fick näsan sig en rejäl chock, för första gången den här veckan så fick den känna på en lukt. Allt snor i hela världen kunde inte hålla ute röklukten som kom ifrån de två grådammiga människorna bakom disken i hörnet. "-Priset står på första sidan i det högra hörnet.... längst upp." Det var istället för ett "-Hej" antar jag.
Jag njöt av syn- och ljudintrycken enda tills jag inte kunde hålla andan längre.
Väl ute på gatan såg jag en zoo-skylt. 30 meter till så satt jag och lockade på en svartvit mager liten kanin. Damen i den lilla zoo-affären kom fram till mig och frågade om jag ville köpa en kanin, efter ett nekande svar så står jag utputtad på gatan med två praliner i handen och en tredje i halsen. Efter att ha beundrat damens effektivitet en vända till, så släpade jag mig upp till mitt bo. Helt slut. Nu väntar jag på att det ska bli en accepterad tid för läggdags.

Sjuk?
Jag?
Nej. Krasslig så att det knastrar.

Äntligen så kom skrivarlusten tillbaka!

Det känns som om tiden springer iväg. Springer fortare än ljuset.

Och vilket ljus sen!

 

Det skiner så starkt, strålarna träffar saker och blir till skugga. Lika motsägelsefullt som diffust.

 

Natten är här och jag lika så. Det var längesedan jag välkomnade en natt lika mycket som jag gör just nu. En natt med mig själv, tankar och värmande känslor. Tankar och en riktning. Äntligen har klockan slagit tolv och en nytt dygn är på intågande. Äntligen ett nytt dygn, ett gammalt avbockat och avkryssat.

 

För att inte vara allt för diffus så ska här bjudas på en saklig beskrivning med en aning dimmiga inslag om det närmaste dygnet, för längre tillbaka än så känns långsökt att gå:

 

Alarmet ringde för att göra ett försök att skaka mig till vaket tillstånd. Misslyckande. Det finns två knappar att trycka på: en om man vill sova lite till och en om man skiter i allt och vill sova bort hela dagen. Bara lite till. Det betyder att det finns 50% chans för mig att träffa rätt. Det betyder också att det finns 50% risk för mig att trycka på fel knapp. Mitt finger träffade fel knapp och alarmet stängdes av. De två timmar av i tron 5 minuters snoozning, kändes som en minut. Jag vaknade 7 minuter innan bussen skulle gå från min hållplats. Härtill bör tilläggas att jag är allmänt känd för att ta tid på mig, tidsoptimist javisst. Eller som jag ser det; jag har en sjukligt positiv inställning till tid. Tiden går inte långsamt, det är jag som är snabb. Eller kan det vara så att jag alltid har det lite roligare än vad jag tror, att uttrycket "-Det går fortare när man har roligt" är så annammat i mitt liv att det blivit till ett varande. Hur som helst så insåg jag ganska snabbt när jag såg urets tid att det skulle krävas stålkrafter för att ta mig till busshållplatsen innan bussen gick. Jag fick skala av allt som har med morgonrutiner att göra. Det första jag tänkte var att jag inte fick titta mig själv i någon spegel. Skulle jag se hur håret stod rakt upp, mascaran inte hade tvättats bort så bra som jag trodde kvällen innan, tröttheten i de blanka ögonen osv. så skulle det krävas många käcka monalisa-leenden och tummen-upp-poser innan jag var på banan och redo för allmänheten. Så jag sket i spegeln i hallen, lät bli att gå på toa, hoppade frukosten, låtsades som om hallen helt plötsligt var utan spegel när jag haltade förbi av trötthet i min sovmundering. Tunnelseende. Tunndelseende jacka, tunnelseende skor, tunnelseende plånbok, tunnelseende nyckel. Sådärja, ute ur lägenheten. Tunnelseende hiss, tunnelseende dörr, tunnelseende väg, tunnelseende buss. BUSS! Sprang som om jag skulle vinna OS-guld. Bussdörrarna stängdes lagomt till att jag tog dagens första andetag och bedriften att klara sig från säng till buss på 7 minuter är ett faktum. Väl på bussen, när jag började att andas igen, så insåg jag att jag var obeskrivligt hungrig och fruktansvärt toanödig. Resan till jobbet blev lång. Sen att jag gjorde resan iklädd min sovmundering är förmodligen ingenting att ge tummen upp till.

 

Men nu, många antal timmar senare så ligger jag här där allt startade idag. I sängen. Äntligen.

Äntligen så känner jag att det kliar i mina bokstavsfingrar.

Äntligen så får jag placera min kropp i den position jag längtat till hela dagen.

Äntligen så är det bara några ynka små timmar kvar tills jag får göra en omstart och vakna utan stress, med en stor frukost väntande på mig i köket, med fröken J som DJ för morgonstöket, med en dag närmare ett mål jag inte visste att jag hade för fyra månader sedan...

 

Japp.

Öppen som en bok.