.leende.guldbrunaögon

Mor testade precis mitt blodtryck fredagsmorgonen till ära.
Optimalt.

Min puls var dock sjuhelsikes hög.
Mor gav mig fy-fingret.

Sen så kom jag på det. Jag har ju druckit 2 mastodontkoppar med kaffe efter frukosten, det är ju därför! Men, eftersom jag har en otroende mor, så har jag fortfarande inte övertalat henne om kaffets påverkan på mig. Men vem är hon att säga något om kaffe, jag är helt säker på att något "kaffebolag" har köpt hennes åsikter. Precis som dem har gjort med stor del av den vetenskapliga forskningen på just kaffets hälsopåverkan.

Hon får säkert pengar för att spridda kaffedrickandet i Norra Sverige.

Väggarna har öron, jag måste sluta nu.

Det där med att raka benen är så överskattat. Jag överskattar. Om hår nu inte ska finnas , förutom på huvudet, varför har vi det då? Borde inte evolutionen gjort oss kalare?

Om jag någonsin får barn så tycker jag synd om dem i förväg, karlar är ju kända för att inte vara mindre håriga än kvinnor och om kvinnan, jag i det här exemplet, redan är jävulskt hårig, så kommer ju avkomman att bli hårig...ast. Det kommer att bli en liten trollunge, som säkert kommer att bli retad på mellanstadiet och inte förstå varför iallsindar klasskompisarna kallar henne/honom för italienar'n.  Italienare sen, sydeuropéer, varför har dem oftast mer hår på kroppen (karlarna iallafall)? Jag har fått lära mig att hår finns till av anledningen som en värmande isolering, det är ju varmare i sydeuropa än här uppe, borde inte dem har färre hårstrån på kroppen då? Om jorden blir varmare, betyder det att vi kommer att bli kalare då? Eller fungerar håret som isolering åt andra hållet också? Alltså, att inte värmen kommer åt oss lika lätt? Och om håret nu fungerar positivt isolerande åt båda hållen, då borde ju det betyda att färre kläder behöver tillverkas om vi låter det växa fritt? Det borde ju vara otroligt tilltalande i ett samhälle där miljötänk blir viktigare och viktigare. Ja, sammanfattar man detta inlägg till min fördel, så borde vi låta bli att raka benen helt enkelt. Allt pekar ju på att det är det absolut bästa för vår fortsatta existens och hela planetens välmående, ja, tänk bara på ozonskiktet. Dels att vi inte behöver tillverka lika mycket kläder och dels att vi inte behöver använda någon av alla dessa produkter som gör oss kalare. Vi räddar ju för faan planeten!

Tålamod!

Det är något som självklart (för att göra det lite krångligare) är en definitionsfråga. Men någon form av stegring på tålamodsstegen är kravet. Det osynliga kravet.
För vissa kommer det lättare, för att ta det extremt tydliga exemplet; att bli förälder, då mer eller mindre tvingas man in i ett större ansvar gällande tålamodsåtagandet. Man blir tvingad till en viss form av tålamod (och alla som inte känner tålamodsstegringen vid barnaprocessen är dåliga föräldrar). För nog finns det olika former av tålamod alltid. Ta ett annat tydligt exempel, att stå i kö. Det verkar vara många människor i vår värld som inte klarar av att stå/gå/vänta/åka i kö. Till vilken nytta? Det är härligt att det finns så många vackra människor här i världen så att jag känner att jag har något att titta på när jag står i kön.

Jag har knäckt koden om min egen definition av alla vackra människor runtomkring mig. Jag har ett skönhetsfilter i hjärnan!!! Jag har börjat att inse att dem absolut flesta människorna jag springer på här i nuet är pinsamt vackra. Men det sitter inte i samhällsidealet, det sitter i glimten i ögat.

Har Du glimten i Dina ögon så är Du vackrast i mina ögon.


Virrade bort mig i tankar, segel och friluftsmuseum efter jobbet.


En flickdröm. 4real.

Kände mig så jäkla snygg när jag vaknade idag.
Hela dagen har varit så, enda tills jag slog bakut och bestämde mig för att permanenta håret. Nu sitter jag här med en läggningsvätska som gör att jag ser ut som en blöt hund och luktar som ett nyblivet fyllo. Det ska bli spännande att se hur det blir.

Slutar jag att lägga upp kort på mig själv så är det ett bevis på att jag blev alldeles för läcker för internet.

På tal om internet.
Är inte det lite väl 2007. Vad kommer härnäst? Något måste ju hända med utvecklingen, internet har fått hängt med alldeles för länge.

Utveckligen annars under de 30 senaste åren har varit speedad, men internet är sig likt, det enda som har hänt med det är att det har blivit större och mer lättillgängligt. Det borde ju komma något helt nytt snart. Jag väntar med spänning på att det kommer. Eller kanske det är mitt strå i stacken. Då får jag lägga på ett kol.

Jag har en bror som är rätt egen.
På riktigt.

Han är den ende i hela världen som kan komma med gliringar, lura mig till Långtbortistan, undra vad faan jag håller på med när jag klipper och färgar mina hår i diverse kreationer, körafortsomfan med mig i/på fordonet utan att jag hoppar av, etcetera, och fortfarande ha en den största platsen i mitt hjärta.


För att visuellt ge en bild av vad jag menar, titta bara på tårtan jag fick igår kväll;


Förtydligande; "GRATTIS DYNGSYRRAN"

Det finns ingen i mitt liv som kan i princip göra vad som helst men fortfarande få den största delen av min kärlek.

Skön historia var när han och mor besökte mig i Japan och han var en aningen bitter över att han missade några veckors skoterkörning hemma i och med resan samt att det enda han ville lära sig av det japanska språket var hur man sa: "Kan Du dö, är Du snäll". Frågar man han än idag, så kan han fortfarande den japanska frasen, tror jag. Han vet hur man säger den på svenska iallafall.

Som sagt så hade vi några släktingar över på middag igår, de beklagade sig lite över att deras barn var som "katt och råtta" på varandra hela tiden. Ja, men vänta bara sa jag, "-...det går över med tiden..." men med mig och min bror i tanke så vettifan.
Vem är katten och vem är råttan då? Jag skulle nog hellre jämföra oss som "apan och lejonet". Den där kombinationen där någon aldrig bli uppäten. Först tänkte jag att bror var apan, men med eftertanke så är det nog jag som är apan, jag är så snäll och medgörlig när det gäller honom, men när ingen ser eller hör så svingar jag mig ner från trädet och ger lejonet en rejäl dask på baken varefter jag snabbt som attan svingar mig upp igen.

Det är faktiskt, återigen med eftertanke, jäkligt skönt att jag och min bror inte har den där typiska "vi-är-syskon-men-så-jävla-bra-vänner-approachen. Är vi inte riktigt vänner så kan vi ju aldrig bli ovänner. Jag har aldrig i hela mitt "långa" liv varit såkallat lång-sur på honom, det går inte. Det är nog mycket för att jag aldrig kommer ihåg vad jag skulle vara ovänn med honom om. Mitt minne är så dåligt så att jag inte ens kommer ihåg att äta B12-tillskottet som jag köpte för att få bättre minne. MEN, förtydligande, på jobbet så minns jag allt, så mitt jobb är den del av teorin som inte stämmer i överens i övrigt på mitt liv, konstigt med tanke på hur mycket tid och energi jag lägger ner på det, bra med tanke på att jag går under mottot "låt aldrig jobbet bli Ditt liv".
Men på tal om minne, min brors minne är fantastiskt jävla tokstörande bra. Han minns allt, allt ifrån filmer som han tycker det är kul att citera för att jag sedan ska gissa vilken film citatet kommer ifrån, till saker som jag sa när jag var 14 år, att jag kanske lovade honom något då under min mest hormonstinna( och därmed mest ambivalenta) tid i livet, som han än idag kan påminna mig om. Det är inte rättvist, förmodligen så är det väl heller inte meningen att det ska vara speciellt rättvist. Jag väger upp det med att ha en sjukt mycket snyggare frilla än honom...

"En ny dag gryr, oändligt är Ditt stora äventyr"

Min mor brukade ge mig dem orden. Eller brukare, hon gör det fortfarande, älskade mor.

Idag behöver jag göra något åt min framtida osmärta i benhinnorna. Har blivit rekomenderad att kolla på ett par skor med en "nytänkande dämpning".

På tal om dämpning,
Jag känner mig dämpad idag, inte den bästa förutsättningen inför ett långt arbetspass, men vad kan man göra åt det egentligen. Det fina i kråksången är att jag har underbara kollegor som gör mig glad. Och kunderna sen, med deras roliga frågor som färgar min dag likt penseln på en vit duk. Hett tips förresten, det finns inga elaka människor, det finns bara människor gör elaka saker eller uppfattas elaka för att dem mår jävligt dåligt. Sen finns det ju sjuka människor också, antingen sen deras födelse eller på grund av att dem har varit med om något i deras liv som gör att dem har en otroligt skev livsuppfattning, som tur är så finns det inte så många av dem sistnämnda, tyvärr finns det desto fler av dem som mår dåligt.

Även om jag bär på sorg just nu så mår jag inte dåligt, jag är ledsen, ledsen är en känsla som man kan leva med och samtidigt kombinera med glädje, glädje över fantastiska kärlekar i ens närhet och i världen överlag. Ledsen är en känsla som man inte behöver bära på hela tiden, den kommer och går som alla andra känslor.

Min mor med hennes visdomsord som färgar min vardag mer än hon anar, säger också att "...man bestämmer över sina egna känslor." Det finns alltså ingen annan här i världen som kan applicera en känsla på just Dig, det är Du som väljer vad Du känner. Det är jävligt hårt ändå, men ack så sant. Men det betyder att man som människa alltså kan välja att tackla till exempel död på olika sätt. Jag väljer att vara ledsen men samtidigt glad, glad över att morfar fick det så fint de sista åren, att han fick kramas med min mor, bror, mig och fler än så. Att han var så positiv och färgade av sin glädje på mig. Att han var så filosofisk och lät mig tänka i nya banor. Att han var så enkel och lät sin enkelhet göra mitt liv just enklare. Att han var han, med alla hans skavanker, erfarenheter och kunskaper. Men framförallt, att han var så jädrans positiv.

Tack morfar för att Du fanns i mitt liv och gjorde det färgrikare!

Regn, dimma och kyla.
Det är som höst. Eftersom jorden är ett liv och liv aldrig är helt kontinuerliga så borde det väl rent teoretiskt kunna vara så att man skulle kunna hoppa över sommaren och köra en höst direkt efter vårvintern?

Även en vintermänniska som jag skulle tycka att det var deprimerande.

I vanliga fall när jag sover någonstans jag aldrig sovit förut så brukar jag vakna och undra vart fan jag är någonstans. Men inte denna morgon, nu visste jag exakt var jag var. Det måste vara ett gott tecken.

2:a april 2011 bjuder på en dag med jobb och en oplanerad afton med inviter om trevligheter. Det blir nog till att jag svidar om och besöker M ikväll. Det är hon värd.

Fast först så ska jag nog hitta sladden till kameran.  Fast allra först så ska jag nog ta mig till jobbet och göra skäl för kvällslustar.

Allt gott!

Jag sa ju det!
Popcornen är poppade, ryggstödet tillbakalutat och 3D-glasögonen är på:
Nu fortsätter det. Nu fortsätter livet på riktigt med en frisk huvudaktör.

...Eller hyffsat frisk iallafall.
Så jäkla skönt att inte kunna klaga på att man är sjuk.
Tänkt på det där, när man är sjuk så har man helt plötsligt bara ett enda problem, man är sjuk. Allt annat är inte prio överhuvudtaget. På det viset så är det väldigt skönt att vara sjuk.
Jag har inga problem ändå.
Allt är som sagt relativt.
Jag behöver vara utflyttad innan mars är slut och har inte kirrat boet för fortsatta månader. Men det är så yttepyttelitet problem om man jämför med vad många i Japan får gå igenom nu.
Hade jag haft en ordnad hemmamiljö så hade jag adopterat en Japan vid det här laget.