.leende.guldbrunaögon

Hjärtat slår dubbeslag i den kalla julikvällen. Jag är uppe sent och ska vakna tidigt, alltid en vinnande kombo.

Känner mig inspirerad och vill skapa något så fort jag är ledig. Närmare bestämt på torsdag, då ska här skapas. Stort eller litet, målat eller skruvat, färgglatt eller intetsägande, det ska skapas och jag ser framemot det. För jag har lust och stora behov av att stanna den flyende tiden som vevar på likt en stor vindkvarn i storm. Behöver stanna tiden.

Jag ska också bjuda på den närmaste tiden i form av bilder, det är liksom dags för det nu. Behöver stanna tiden, utforska det som har varit och leka i tanken på det som komma skall. Jag ser framemot att få vara i nuet på ett annat sätt än vad det blir när man jobbar och/eller träffar massor av folk dagarna i ända. Det är kul, men det är dags att göra som mor säger: "- Ha tråkigt med Dig själv."

Tråktorsdag, jag välkomnar Dig.

Det här är då min 20minuters kreativitets-topp en kväll efter jobbet. En lampa köpt på Ikea för ca 40kr som jag slipade upp ytan på och målade utsidan i blå-grön-gult och lackade insidan för att därefter strössla med guldglitter till max. Skenet blir "bedårande" gult, det ger ett varmt och mysigt intryck. Det som är kvar att göra på den är kanten, det är inte jämt med glitter och färg längst ner och jag behöver något att täcka den lilla skönhetsmissen med. Funderade på att limma på lite tant-godis, spets alltså, fast en färgad sådan. Men jag är inte riktigt säker på den idéen. Är det någon som har tips på hur jag kan göra, så tas det tacksamt men inte offentligt emot (jag vill ju påstå att kreationen är helt och hållet min).

Det här är ännu en urusel bild på den enklaste och snyggaste lampan jag skapat i mitt liv. Lamptråden är av svart&vit-fiskbensmönstrat tyg (fantastiska snyggt), inköpt på Classes bodega. Själva "skärmen" består av rött stål, det är i självaverket en fruktkorg från Ikea som heter "trådig". Fick den brilljanta idéen att vända den upp&ned för att hänga den i taket när jag blev kär i korgen men insåg att jag inte har så mycket frukt att lägga däri. Att det är just en trådkorg av stål gör att den är fantastiskt tung för att vara en lampa, vilket i sin tur gör att Ni framtida besökare som får sova på madrass på golvet under min skapelse, bör sova med ena ögat öppet.

Ja, och så var det den där bildkvalitéen, hursomhaver, detta är markeringen jag har på min dörr så att jag lätt hittar till min säng oavsett tillstånd. En dörrhängare från Lagerhaus, med stora färgglada krokar på. Det bara går inte att hänga upp något som inte är färgglatt på dessa krokar. Men det resulterar också i att jag blir väldigt glad när jag ser min dörr.

Och glad bör man ju vara!

Jag orkar inte, vill inte lägga energi på att försöka mig på en beskrivning av dem två senaste dygnen. Dem har varit så där härligt galna, lite övergalna om jag ska vara helt ärlig. Det känns med andra ord helt rätt att stega in på jobbet imorgon med en nyträffad och välriktad spark i motivationsgumpen.

Jag tycker om så himla många.
Det finns så fantastiskt fina människor.

Jag vill ha en plockgodispåse med ALLA! Smaka på dem olika smakerna när de olika behoven sätter tålamodet på prov.

Jag säger bara: tack.

Tack till alla människor som bidrar till min gråtmilda söndagsreflektion. Älskar er!

Nu jäklar!
Efter att ha mött morgonen så där lagomt positiv, ätit en mastodontfrukost men fortfarande varit hungrig, ätit mer, frysit, varit Berra-sällskap (ett uppskattat sådant från båda sidor tills jag insåg att han behövde tvättas):

Sen kom dagens största guldkorn.
Jag drog på mig arbetskläder och handskar. Smög försiktigt in i den nystädade bilden som bror vårdar så ömt. Skulle alla föräldrar i världen vårda sina barn lika fint så skulle här bara bli lyckliga ungar! Vilket i sin tur leder till världsfred, såklart.
Iallafall, i bilen med ett tyngande släp glider (läs swischar) vi till grovsopsinlämningen. Kön är så lång att den sträcker sig ut på "stora vägen". Varenda lastbil som far förbi medför ett lugnande men ack så rysande gung. Det känns som om dem är på väg in i bilen varenda gång, känslan failar inte, men som tur är så visar det sig att det bara är det, en känsla. Sen går allting fort, fort ut, fort släng och fort på. Det är en jäkla tur att det finns sopguider (snyggt ord! Jag kom på det alldeles själv. Tror jag.) som står och pekar med hela handen om man har en fråga, ja dem pekar tillomed om man bara ser frågande ut. Ska jag vara helt ärlig så pekar dem så fort jag lyfter något. Jag ser förmodligen inte ut som någon som vet vart skiten ska någonstans.

En bit därifrån så blir jag avsläppt eftersom min övertalningsförmåga inte biter på min bror. Jag vill ha choklad, det vill inte han.

Men, jag. får..... inte... äta... fören...jag...är...hemma...Gihhhg...
Mat först efterrätt sen. Det har päronen alltid sagt. Mina adoptivpäron från Nice, såklart.

Jag är van att mitt sockerberoende kan stillas så mycket snabbare i vanliga fall, eftersom jag dels bor i en stad och dels bor med andra människor som älskar att baka kakor. Men nu blir allting så mycket längre. Och svettigare. Och längre... Och..

Ja, det var allt.
Eller inte.
Men jag nöjer mig här.

I morgon väntar nästa äventyr i verkligheten. Men först ett äventyr eller flera i mina vilda drömmar.

God natt min kära!

Solens pigga strålar letar sig genom gardinerna och gör mina tunga ögonlock lättare. Lätta blir dem inte idag, det känns lagomt skönt segt.

Under gårdagen så avslutades målarkursen jag har gått. Med vernissage i småbåtshamnen och ett invividuellt utlåtande från kursens mästare så gick jag därifrån med ett leende och tillhörande målningar. Jag kan inte säga att jag är speciellt nöjd med någon utav dem, så det blir inte upp till försäljning. MEN, jag är nöjd i hjärtat. Så himmla härligt att få sitta utomhus och måla i solens sken, bada, äta gott, yoga och träffa intressanta människor. Sen att under några timmar trängas ihop i den röda stugan med vita knutar, plåttak, levande ljus och en vidunderlig utsikt i ett väder som närmast kan beskrivas som att "himmelen öppnade sig", satte bara extra krydda på hela upplevelsen.
Jag lånar några bilder från st.nu:

Det slog mig precis att jag var ordentligt duktig med att knäppa kort och uppdatera till en början. Därefter så blev det nog väldigt mycket lättare för mig att uppskatta alla guldkorn runtomkring och jag behövde inte uppmärksamma allt på samma sätt. Jag har fått uppleva många guldkorn varje dag. Alla gör nog det, det gäller bara att se dem så scannas de in i hjärta och hjärna och printas ut som härliga härliga minnen.

Det känns så extremt lyxigt att få vara med nära&kära under min semester. Inget ont om att resa likt en vilde till olika platser och se saker, handla saker, göra saker... Ja, ni vet. Men jag har insett att det finns så jäkla mycket alldeles runt hörnet, som många inte ser eller ännu värre, tar förgivet. Jag valde att inte göra som många andra svenskar gör; åker ifrån sitt land till ett annat för att i sin tur bära resväskor och inte kunna hitta lugnet eller ligger och pressar sol på samma strand, varje dag för att kunna komma tillbaka till jobbet lagomt pepparkaksbrun; så att "det verkligen ser ut som att man haft semester". Köttigt värre. Det skulle vara väldigt mycket roligare, för alla, om man såg till leenden och glimtar i ögonen likt härliga konsekvenser av en riktig semester, då man har fått och gett kärlek. Andats med magen. Tänkt på vad man har och vart man är på väg.

Egentligen så vill jag bara påminna om två ord jag tycker om:
Andas

Huvudet fyllt av galna intryck, upptåg och nya upplevelser. Avborstade vänner och nya bekantskaper. Avborstade talanger och nya kunskaper. Sockervadd och tivolibesök. Festivalliknande dygn med tillhörande svalkande dopp och glass. Släktmiddag med lyx. En mor med flärd och en bror med oanade simkunskaper. Jag har dessvärre inte producerat så mycket kort, men desto fler målningar. Jag går målarkurs och äter laxlyx.

Nu ska jag med ord förklara en upplevelse som egentligen skulle kräva mer än bara ord, bilder och ljudeffekter. Därav inga bilder och heller inga ljudeffekter, det skulle ge alldeles för mycket given tolkning och samtidigt kanske fel sätt att tolka på. Det blir med ord jag gör en fattig beskrivning av vad som hänt de senaste 3dagarna, inräknad nuvarande.

Det blev söndag, jag var torrare än en oanvänd disktrasa. Varför? För att jag var blötare än ett blötdjur på lördagen. Självklart pga en helt otippad utgång med otippade människor. Det jag gillar bäst. Utekvällar blir så mycket bättre oplanerade. Men som sagt, åter till guldkornen på söndagen. Jag är skyldig E så mycket mer än en kram och en middag. Den kvinnan förgyller min tillvaro. Ja, som det kanske märks, hon är mig kär.

Söndagskvällens absoluta guldkorn är min mor som tog sig tid att åka hela vägen till skäret för att hämta mig, därefter besudla plånboken med att köpa plockgodis till sin dotter. Och sicken lycklig dotter sen! Även att man blev bjuden på matjesilltårta. Bortskämd som ett litet divigt troll känner jag mig.

Nummer 19 sen,
Det var en heldag med mor. Vafan, ja, vilken kvinna, hon förstår tyvärr inte hur jäkla mycket jag uppskattar hennes upptåg. Eller så är det precis det hon gör, hon är ju som sagt min mor, dem vet mer än vad man anar. Avrundade hela dagen med att kitta fönster i hennes paradis till orden; "kitt! Vad bra Du är! Det blir ju kittsnyggt!" Därefter åkte vi in till staden för att hämta upp M, den svårflörtade glädjespridaren. Avslutade kvällen med en ostmacka och en öl nere på bryggan. Inga mygg, inga knott, ingen jävulskap överhuvudtaget faktiskt.

Nummer 20 i all ära,
Då var det dags för en av dem lite mer krävande guldkornen den här sommaren. Vandring med övernattning i tält. Eftersom jag har en sjukligt dålig förmåga att hålla rätt takt till vandrarpinnen och hela vandrarsläktets hjärta, så blev det till hårtkörning. M och jag gick, och gick, och gick.... och gick. Vi gick i timmar, tog en och annan fikarast + vattenpaus. Och vi gick. Gick igen. Det var först på asfalt till glada toner av oss själva, därefter fortsatte asfalten men civilisationen avtog mer och mer. Villorna fick större och större trädgårdar. Sen tog asfalten slut, likaså villorna. Några enstaka hästgårdar med tillhörande hästar och hagar. Det luktade dynga överallt. Sen avtog dyngan och byttes ut mot gräs. Lervägsdoft. Lervägsdamm. Skogen blev tätare och tätare, likaså fukten. Energin började att ta slut, likt en iskall sommaröll med tillhörande törstande älskare, så försvann energin. Lagomt i takt till skogsvägen. Allting tog slut, det smalnade av till en sandgrop. Som smalnade av till en ytterst obefintlig stig som i sin tur tog av i en bakgård. Oj vad vi smög. Luften stog still och vi smög lite till. Nu förstod vi varför det fanns varningsskyltar längre upp, det var inte meningen att man skulle gå där. Vi var inte välkomna, tur att vi smög så tyst. Ingen såg oss, förutom bonden som gav oss en sjuhelsikes arg blick när vi väl hade smygit ner till åstranden. Lite väl ansad för att vara en offentlig strand. Ja vi insåg att vi inte var välkomna. När väl en bonde stiger ut ur sin traktor för att ge en "blick". Alltså, han LÄMNAR sin traktor för att titta på människor. Ja, men då inser man allvaret. Efter ett kort och effektivt samtal till mor och ett, eller två tips senare, så hittade vi en strand ( med en stor, sa jag stor?, STOR, förbudsskylt för tältning). Vi sket i allt. Vi satt där, med berg så breda att huvudet inte kunde sträcka sig till dess början. De försvann i oändligheten. Framför dessa berg sträckte sig vattendraget som vi hade följt till dess ljud hela dagen. Det sträckte ut sig likt ett silverhalsband. Det glittrade. Det glittrade såpass mycket, så att den sena timmen till trots, krävde solglasögon. Och, OJ, vad maten smakad gott. FiFan. Fiiifan...

Men sen fegade vi ur. Vi vågade inte tälta där, utan trotsade våra sega muskler och gick in i den djupa, fuktiga.... myggrika.... skogen igen. I viftande och antimyggmedel så lyckades vi resa tältet. Sen slocknade vi. Natten gick sin sakta gång utan att vi märkte något. Morgonen gjorde sig påmind med fågelkvitter och en skadligt låg syrehalt i tältet. Först ut vinner. Jag vann. Myggen var som borttrollade och jag kunde gladeligen huka mig för att göra morgonens bestyr och helt plötsligt njuta av den plats vi hade lyckats gjort vår för en natt. En glänta. En vacker glänta med väldoftande gräs liggandes så gott som låg skeden med den tallrikaste skog jag sett på länge. Att den var så glest mellan träden gjorde att man kunde se pinsamt långt. Alla bekymmer försvann. Fanns dem ens där till en början? Borta var dem iallafall. Nu fanns bara fågelkvitter och tallarnas tysta och trygga omfamning. Till tysthet borstades tänder. Till tysthet packades tält och rullades sovsäckar. Lyckan var som gjord. De spröda grässtråna vinkade oss farväl och vi stegade vidare likt terminators. Jo, vi hade sagt att tvp dygn skulle tillbringas på den tilltänka vägen. Men vi gick för fort. Naturidyll blev till Villaidyll som blev till byidyll. Väl i den lilla byn inhandlads glass och iskall dricka. Blåsorna efter dem allt för många milen till dem allt för korta timmarna i den allt för vackra naturen gjorde sig påmind, de sista 6 kilometrarna blev till en riktig kraftmätning.

Jag låter bli att nämna sväroden och svetten som hörde därtill och säger bara:
NU är vi hemma, NU har vi ätit brakmiddag på skäret och klappat oss på magarna. NU vilar blåsorna. NU KÄNNS ALLT SÅ JÄVLA BRA.

Sitter brevid en sovande Berra och njuter av skärets kvällsljud. Måsar som skriker på kärestan, flugor som inte finns, hav som lätt rör sig till den stilla kvällen, tystnaden i huset, de enstaka bilarna som susar förbi. Det är kväll igen. Och jag har under 3 dygn låtit bli att knäppa kort. Jag har låtit bli att kolla på klockan för att istället följa kroppens signaler. Den aboslut bästa "tiden" på mycket länge. För att jag vill leva i nuet.

För att jag vill leva i nuet.

Okej,
Jag vill fortsätta att leva i nuet. Men.. Jag ska hädanefter bjuda på talande bilder. Så att jag slipper få skavsår på fingrarna också.

Nu är det dags för nattvickning.
Amen för att det finns mat att fylla sin skrikande buk.
Amen för att det finns energi att fylla sitt liv med.
Amen för att det finns människor att dränka med sin kärlek.

The Dog hälsar med en gäspning. Berras mor och far är och förlustar sig i fjärran. Dem kommer snart. Då får jag sluta att muta honom med godis och kärlek.

För nu.
Kärleken väntar.
Hela tiden.
Alltid.

Idag var en "piggare" dag så att säga.
Jag tvingade mig själv till det... till en början iallafall. 8 km löpning i "lungt" tempo. Därefter skitmånga bullar i "lungt" tempo. Sen har jag husmoderligt tvättat, strykt, varit ut med The Dog, bäddat, skruvat, hammrat, försökt att starta gräsklipparen och misslyckats, försökt att köpa glass och lyckats.

Den där jävla lilla filuren nuförtiden kallad The Dog har återigen varit motivator och kärleksmottagare.

Men sen så blev det bara bäst. Eller godast iallafall. Vi åt på Biteline, ett ställe som jag trodde fanns över hela Sverige, ja hela världen, tills för några år sedan då jag fick reda på att det bara fanns i en liten stad i södra norrland. Stackars värld.

Stor eloge till Bror och E som stod ut med mig. I pyjamas.
"-Äsch!"

Förutom det så njöt jag likt en förstoppad kamel som äntligen får skita åt utsikten i skäret. Trots utevarandet av solsken.




It's like magic.


Efter en smoothie like this, så är det svårt att få dagen dålig.



Och så lite BerraBus, blev inte så mysigt som jag trodde. Men ändock så stod han där nerslängd på golvet med svansen så viftig att grädde skulle kunna vispas.

Idag har jag jobbat på den otroligt viktiga semesterbrännan. Det har väl gått sådär. Jag har inte ens fått bikiniränder FAST jag har varit ute hela dagen. Vad är det för fel på mitt skinn? Eller har dem jag legat brevid varit så bleka att solen fastnat på dem? I sådana fall så borde det istället ha reflekterats tillbaka på mig och gjort mig brunare än elefantbajs. Så det måste helt enkelt vara för att dem har så mycket färg på sina skinn så att solens strålar absorberas av deras mörkhet och bara försvinner.

Imorgon så ska jag köpa en madrass att flyta omkring på, det borde fungera. Eller iallafall lite ugnsfolie (inte att flyta på, så dum tror Du väl ändå inte att jag är?) , ställa mig på det och bara hålla tummarna att det reflekterar som faan. Eller så skiter jag i att duscha på några dagar så att jag samlar på mig en naturlig, mijövänlig (?) och hälsovänlig brunfärg.

Jag älskar att bada. Likt ett barn så gör jag bomben från bryggan och plaskar tills att jag får russinfingrar. Tillomed The Dog är en större badkruka än mig. Dagens dopp blev det första i havet för i år, också, det firas med en jordgubbstårta. Hoppas jag, eller så får jag nöja mig med rester från gårdagens grillning. Inte något att gråta över, men en tårta är alltid en tårta.