.leende.guldbrunaögon

Hua.
Det sprudlar av kärlek i den här delen av världen.

Jag känner mig otroligt uppskattad.
Sällskapet under söndagsmiddagen var kramiga, härliga och allmänt dundervackra. Som vanligt med andra ord.


Jag har ju fått för mig att minifröken M gillar mig, ser dock att denna bild inte talar för det. Hade jag varit min farmor och minifröken varit jag under mina glada barnaår så hade jag fått en farmor med ett kärleksfullt hyttande finger som sa (med viss brytniing) "-Maaaria. Jag hälla salt på Din tunga!" Minifröken M har dock en alldeles för söt tunga, alldeles för starka föräldrar och en förmåga att ge ut krambehov, så farmors metod är fortfarande obeprövad.


Och den nyblivna fadern Herr S var självklart glad att vara med på bild. Han gillar nog inte heller att jag flyttar. När jag tänker på honom, dundersnygga Fru E och arbetsglada Fröken L och "Lill-Tuttan" så vill jag inte alls flytta. Tvärtom, då vill jag vara kvar på mitt gröna rum med lakanet som gardin tills jag blir gammal och krymper bort.


På sluttampen, när vi kämpade ner de sista små bitarna av maten sen länge mätta magar så klämde jag en bild på urmodern och fagra Fru E... utan att hon visste om det. Det gör hon fortfarande inte. Jag hinner nog härifrån innan hon märker att jag inte bara knäppte ett kort på henne när hon åt, utan att jag också la ut det på internet för allmän beskådan. Fast ingen blir väl förvånad över sådant längre.... j*vla internet...
Hursom, i hennes famn gömmer sig den färskaste människan jag har mött i vuxen ålder (bror kommer ju alltid att vara den färskaste för mig, men jag var ju så förbannat liten när mastodontbäbisen på 5kg med stor tystnad tog in dagens ljus). Han bara ligger ned, tittar ibland, tränar ansiktsmusklerna på härliga sätt och såklart, skiter och äter. Tänk att få slippa klä på sig själv.


Här är den gubbsjuka skitmaskinen. Alldeles underbart härlig, som bara han kan vara.


Och paret som gör livet så mycket ljusare utan att dem behöver anstränga sig, gobitarna som skulle kunna vara med som huvudpersoner i deras alldeles egna romantiska komedi. Nä. Jag är inte avundsjuk. Inte alls. Nejdå. Jag är inte avundsjuk. Men sluta. Nej säger ja ju. Nej. NEJ!

Och damen som är på allas läppar för att hon alltid har en sån jäkla härlig energi. Till och med när hon är sjuk.

.....josåatte...

Jag märker att jag är pinsamt kärleksfull på sistonde. Det är inte mitt fel. Ursäkta, så snart denna flod av uppskattningsgester har gett vika så återgår jag till mitt normala bittra jag. Då ska jag hytta med näven åt damer som går på fel sida på trottoaren, skälla på idioter som ser för kära ut, sitta med armarna i kors i ett hörn på festen där alla verkar ha så jäkla kul, börja kamma håret och äta korv och makaroner, varje dag, med mycket ketchup.

Tills dess så får Du Din lilla stackare som sitter och läser denna uppsjö av kärleksförklaringar kräkas lite i munnen när jag beskriver varför jag har gåshud. Eller stänga ner den här sidan bara.




När jag ändå håller på så kan jag slänga in en bild på min bror och hans snygging till håriga vän. 

Eftersom kärleken är oändlig.

Ikväll så fyller jag glaset och skålar för ett annat liv. Samma liv men på en annan plats, kanske är en bättre beskrivning. Idag är sista dagen på detta jobb.

Huvudet är fyllt av tankar och golvet på mitt rum är fyllt av saker. Det är som om alla hyllor, garderober och lådor har exploderat över några dagars tid och ALLT har hittat en plats att fylla på träbrädorna, där min gröna matta låg förra veckan. Rummet känns ledsset. Det förstår jag. Det kommer om ett tag inte att få beträdas av ett galet och lättklätt jag som dansar varje morgon. Kanske inte vareviga morgon, just denna var en sådan då det inte dansades, antingen för att huvudet är fyllt av tankar om framtiden och kroppen som förlamad av dessa eller att golvet inte gick att gå på eftersom jag får studsa fram på de få tomma hål där träet syns.


Att studsa kan i och för sig också vara att dansa.
Ja.
Livet är charmigt.

Idag har varit en konstig dag, konstig i benämningen "inte vad jag är van vid".

Att klockan slagit tre utan att vara mitt i natten gör också att jag har en hel del av dagen kvar och jag vet precis vad jag ska göra av den. Förutom allt vardagligt krimskrams som så många "skryter" med att dem gjort i deras statusuppdateringar på det där kända sociala mediet, så ska jag sortera skor, ge bort kläder, vika kartonger och lista det som finns att göra i den förändingsprocess som det innebär att flytta ifrån Raggarstaden.

Ja, jag ska flytta ifrån Raggarstaden. Det är med ett hackigt andetag jag tänker på de vackra människor som finns kvar här och som jag har äran att ha umgåts med under statusuppdateringarnas mest vanliga bestyr. Samtidigt som det är med ett jämt, starkt och energipåfyllande andetag som jag tänker på framtiden, den där framtiden som är här väldigt snart.

Herr Namnlös kommer att bli Ove, Wildemar, Gösta, Johan, Felix, Sixten, Henrik, Karl eller något annat maskulint namn innan jag beger mig. Det är viktigt.






Fröken "bostadslös-inom-kort" kommer att få jobba arslet av sig för att kunna ändra på det ökennamnet.
Tur att det finns finmänniskor även söderut.



Tack och hej leverpastej!

Han har kommit till världen, Herr Namnlös. Han är den minsta människan jag någonsin mött och jag var livrädd inför vårt första möte. Jag var så rädd att jag nästan inte ville åka hem, men jag åkte hem. Jag var hungrig och less på att vara rädd. Smög in i köket där jag hörde hans förmyndare och deras lugna hjärteslag, efter en dag fylld med nya intryck, gamla troll och nutida diskussioner så var hjärtat i halsgropen redan utan att tänka på Herr Namnlös. Jag stegade in och fick efter en minut honom i famnen, trots min osäkerhet. Och där låg han, han sov och mitt hjärta fick en kick åt det lugna hållet. Det var som att ta jordens största injektion av lugnande, att se världens minsta människa i min famn väckte inga moderkänslor, inga som helst, istället så blev jag påmind om hur sköra vi är. Hur lätt det är att finnas och hur lätt det är att inte finnas. Herr Namnlös fanns inte för två dagar sedan, ingen visste ens att det var en "Herr"... Det kunde lika gärna ha varit en kanin. Men det var det inte. Han var han och han brydde sig inte alls om att jag hade hjärtat i halsgropen, man skulle kunna säga att att han sket fullständigt i att jag var jag. Han bryr sig inte om hur jag tänker, hur jag ser ut eller vad jag gör. Han är den bästa människan jag har mött på länge. Tack Herr Namnlös. Tack för att jag fick sitta med Dig i min famn i närma timmen och stanna den höga hastigheten på mitt liv.

Utöver det så har jag genomgått en total hjärnpumpning på vad jag anser om vissa värderingar och mina egna värderingar. Hur min attityd formas därefter samt hur mitt beteende är det slutliga beviset på just detta. Jag tar ännu ett stort steg ur min egen komfortzon och kommer att fortsätta att göra det. Så länge jag utvecklas så lever jag och jag vill leva kännbart, jag vill utveckla mig själv oavsett vilken riktning det innebär.

Nu kan en förvirrad själ äntligen säga god natt med en full mage, minst lika fullt hjärta och en omtöcknad men ack så fridfull hjärna. Framtiden bär oändligt med äventyr i sitt sköte och jag välkomnar dem med öppna armar. I morgon så gäller det, då stakas ett än så länge oplanerat äventyr ut sina startgropar. I startgroparna står jag stadigt med båda fötterna snörade i sköna skodon och med energipåfyllda muskler. Jag vet att jag är en aningen djup för en torsdagsnatt men det behövs efter 5 helt galna dagar. 5 dagar som kommer att följas av så många fler. Kommer någon att tänka på mig efter detta, självklart, det kommer kanske inte att vara Du och det kommer säkerligen inte att vara Herr Namnlös, det kommer att vara någon som jag aldrig visste tänkte på mig. Vi påverkar långt fler än vi någonsin kommer att veta, men den viktigaste i påverkningsskalan kan jag avslöja: det är Du själv.

och åternedpackad.

På resande fot igen, efter 32 timmars sängliggande på grund av en dålig efterrätt. Men gott var det. Det var gott. Så här i efterhand så våndas jag självklart eftersom den tog en hel arbetsdag ifrån mig samt en ypperligt trevlig aw.

Som tur är så lider jag fortfarande av sviterna att ha tillbringat +4 dagar med min mor i Bryssel (eftersom jag sitter på ett tåg i skrivandets stund så återupplevs bara ett axplock av bilderna)
Så, här kommer en liten förrätt, som varken ger magsjuka eller mättnad! Volia!



Innan buffén på den över förväntan och mer därtill klart bästa födelsedagskalaset någonsin.


Mor och Flamenco-M står och dividerar över vilken dans är vackrast, bugg eller flamenco, bugg eller flamenco, bugg eller flamenco...


Staden hälsade mig välkommen med lite regn. Solstrålen lyste starkt upp min hjärterot ändå, halleluleja!


Mors minspel påminner om det har jag ärvt när det är dags att förevigas.

En cliffhanger till nästa uppdatering: